En reko dag

Det blev en lång dag i bilen för Marina igår. Först tre timmar ner till Falun, sedan en väldigt dryg timme bakom mig på SM-tempobanan och slutligen tre timmar tillbaka till Sundsvall igen. Hon har säkert haft roligare, men vi fick i alla fall tid att prata och skratta en del tillsammans, så helt bortkastat var det inte för henne. Marina skötte jobbet som kamerakvinna bra, men det höll på att bli lite av ett fiasko när vi sent på lördagskvällen märkte att batteritiden på den lånade DV-kameran inte alls var vad jag hade trott. Tack vare en snabb hjälpinsats av Fredrik fick vi tillgång till hans digitalkamera och jag slapp därmed köra SM-banans 51 km på 40 minuter. Tack för det, jag sparar det loppet till juni istället.

Elittempot är en svettig historia med högsta punkten 398 meter över havet. Starten ligger visserligen på 150 möh, men för ett tempolopp är det ändå en ansenlig mängd höjdmeter som ska avverkas. Asfalten är tyvärr inte av bästa sorten, milt uttryckt, men förhoppningsvis hinner arrangören sopa bort all sten och grus som låg på banan igår. Personligen är jag ganska nöjd med vad jag presterade. Det saknas ännu en del speed och framför allt förmågan att gå på hårdare i backarna och kunna återhämta sig efter anaeroba insatser. Den krämen hade jag inte alls igår, utan stumnade lite i backarna mot Vintjärn, men på platten lyckades jag i alla fall hålla godkänd fart. Stort tack till Helena som var chaufför, utan dig hade det inte gått. Tack också till Klas och ni andra som hjälpte mig att vända vid exakt rätt ställe. Inte varje tempolopp som har en snöboll som vändpunkt.