Från composite till kompost på några timmar

Compositemannen blev kompostmannen med milen kvar av Medelpad Classic Ski i dag. Jag blev matt och spak i benen bara av att läsa om genomklappningen. Det är någonting riktigt, riktigt överjävligt med att vägga på längdskidor. Den där krypande känslan av att det börjar barka åt helvete och man har långt kvar hem är kuslig. Minnen av för långa träningspass i fjällvärlden gjorde sig påminda när jag genomled Henriks text. Energin är slut, drickan är slut, maten är slut, blicken är tom, tekniken är obefintlig, allt som en gång var någonting blir sakta men säkert ingenting. Man vill bara lägga sig ner i en snödriva och sova. Länge. Jättelänge. Gosa med lite granris och vänta på hjälp. Vänta på bogsering. Nej, jag vill inte ha något att äta, jag mår illa. Lägg ner mig i en pulka och kör hem mig. Gör vad ni vill, jag orkar inte bry mig.