Pannkakor

Alltså, pannkakor med bara strösocker och vispgrädde är ganska läckert. Det är någonting med den rena kombinationen av sött och fett som slår an en ton i mig. Jag kan nästan känna kranskärlen snörpa ihop sig när jag sväljer och låter härligheten glida ner i magen och ut i blodet. Sylt är en självklar ingrediens på pannkakorna också, men jag brukar avsluta med några rena sockergräddiga exemplar.
Efter fem pannkakor kände jag mig mätt och belåten. Noah hade ätit två. Han var också mätt och ville inte ha mer. Barn är kloka på det sättet. De äter sällan för enbart nöjets skull.
Det fanns två pannkakor kvar när vi hade ätit färdigt. Två pannkakor. Det är väl inget att hänga upp sig på. Ägg, mjöl, mjölk och salt liksom. Men samtidigt. Så underbara. Skulle jag slänga dem? Eller spara dem? Lägga dem i en burk? Jag kunde ju kanske äta dem till efterätt? Ja, vilken lysande idé. Pannkakor till både huvud- och efterrätt. Så fick det bli. Nästa gång blir det pannkakor till förrätt också. Jag längtar redan.