I huvudet på Wieselblad

Vetegran

2012-01-29T21:50:00.000+01:00

Åtta minuter in i uppvärmningen bestämde jag mig. Med två minuter kvar till skarpt läge och fullt fokus. Det blir veteranlicens 2012. Jag vill inte missa ett SM på "hemmaplan". Jag gillar banan. Jag gillar distansen. Jag gillar arrangörsklubben. Jag kan inte välja bort det, hur roligt det än är med ett elit-SM och möjligheten att stångas mot proffsen över fem mil. Det kommer fler chanser, om motivationen finns kvar.
Flera cyklister från Alnö Race Team laddar för veteran-SM. Bara en sån sak. Push och pepp, gemenskap och tävlingsanda. Kul ska det bli. Och jag kanske till och med orkar ställa mig på startlinjen när det vankas kuperat linjelopp. Och Nordiska mästerskapen i Järvsö, om pusselbitarna faller på plats. Kan silvret från 2010 bli ett guld?
Månadssummering träningsvolym.
Vecka 1: Fem timmar.
Vecka 2: Fyra timmar.
Vecka 3: Två timmar.
Vecka 4: Två timmar och 15 minuter.

Anti-seize

2012-01-23T19:54:00.000+01:00

Knepig salva. Det tänkte jag redan när jag beställde den. Men japanerna är ju inte dumma, så varför inte ge den en chans. Worst case scenario är att benen låser sig och det händer ju för jämnan ändå, så jag hade inte mycket att förlora. Rejält däckad före träningspasset. Gick i sömnen i källartrappan och smörjde in benen med anti-seize när jag hade bytt om. Lite kletigt, men vad fan. Nöden har ingen lag. Kände mig väloljad och fin när jag gränslade cykeln. Anade redan under uppvärmningen att jappsarna kanske är något stort på spåren. Och tro't om ni vill, men jag stumnade inte! Gick som tåget hela vägen. Klockrent. Nu sparar jag resten till sommarens stortävlingar.

Ambition & ambivalens

2012-01-22T20:18:00.002+01:00

En snorförkylning mitt i veckan rubbade cirklarna. Tränade i måndags och har under helgen trampat lätt på Trinityn på TruTrainern två gånger. Jag sitter riktigt bra på cykeln. Andra säsongen på en tempohoj brukar gå bättre än den första. Ganska logiskt. No more dialing in, så att säga. 40 minuter i dag. Såg till att hålla huvudet och blicken rätt merparten av tiden. Inte jättegosigt för nacken och ögongloberna, så det är bra att vänja de utsatta kroppsdelarna vid onaturligheten.
Lite splittrad i skallen förresten. Det fungerar illa att inte bestämma sig för ett definitivt mål 2012. Elit eller veteran? Södertälje eller Härnösand? 50 km eller 30 km? Träningsmängden är förmodligen under veteransnittet. Elitsnittet ska vi inte ens tala om. Jag vill så mycket, men gör så lite. Svårt att få den ekvationen att gå ihop. Hur som helst, jag ska försöka bestämma mig snart. Målbilden måste vara kristallklar.
Vecka 3: Två timmar.

Ö TILL Ö, en tävling med hjärta och hjältar

2012-01-19T21:20:00.003+01:00

Nu på måndag öppnar anmälan till 2012 års Ö TILL Ö. Jag tänker inte vara med, men jag har pratat med ett av lagen som tog sig i mål förra året. Här följer en intervju där de delar med sig av tankar och erfarenheter kring sin insats.

Ö TILL Ö, en tävling med hjärta och hjältar.
[Alnö, september 2011]

- "Vi står där vid havet, ska hoppa i och kan knappt förnimma vad som ser ut som en liten gul post it-lapp på andra sidan. Dit ska vi.
Då kändes det långt."

Alnö Race Teams Klas Sjöström och Henrik Montelin har tagit sig ungefär halvvägs genom Ö till Ö i Stockholms skärgård. De har varit igång i fem och en halv timmar. Simsträckan Mörtöklobb-Mörtö Bunsön är 1400 meter lång. Klas lutar sig fram över köksbordet hemma på Alnö och fortsätter efter Henrik:

- "Det är en ökänd puckel man måste över, vi simmade då i 50 minuter. Det var riktigt tung simning, med höga vågor. Det gick gäss på vågorna och om vi inte låg i samma korridor med någon meters mellanrum såg vi inte varandra över vågorna. Det är inget finsim, man gör sin grej och rör sig envist framåt, det är inte effektivt och det är inte snyggt. Dessutom blir det kallt, inte så att man huttrar, men nästan.
Det är en lång simning, och när man ska hoppa i ser man inte flaggan. Man anar var det är någonstans, men i vattnet är det svårt att orientera sig, så efter 30 minuters simning vet man inte riktigt om man är på rätt väg. Det är jobbigt efter en sådan ansträngning... den ovissheten... att inte vara helt säker på vart man ska."

Ovissheten till trots tog sig vännerna mödosamt vidare i vattnet och slutligen upp på andra sidan, bara för att snabbt fortsätta till fots över klippor, bergsknallar och stigar, till nästa simpassage. Och nästa, och nästa.

[Alla foton: Jakob Edholm]

"Man känner sig rätt pocherad med neoprendräkten på under löpningen, i en brant uppförsbacke, i solsken."

Ö till Ö alltså. 54 kilometer löpning och tio kilometer simning. Galenskap och äventyr i Stockholms skärgård. Från Seglarhotellet i Sandhamn till Utö värdshus på Utö. Upp och ner och över och mellan 19 olika öar. Ett uthållighetstest för både kropp och själ.

Jag ringer upp en av tävlingens grundare och arrangörer, Michael Lemmel, som får förklara vad det är som lockar så många till startlinjen.

- "Det är tre saker som gör tävlingen bra. Det är på gränsen till vad man klarar av att göra under dagens ljusa timmar, det handlar om en extrem distans som många uthållighetsidrottare vill prova på, den utmaningen. Sedan är det en fantastisk, världsunik miljö i Stockholms skärgård. Den är ett exotiskt inslag för många. Slutligen vet vi som arrangörer vad som gör en bra tävling. Vi har själva mångårig erfarenhet av multisporttävlingar på högsta nivå världen över. Vi har fokus på de tävlandes upplevelse och välmående."

41 tvåmannalag av 100 startande tog sig inte i mål. Det säger en del om prövningens svårighet. Årgång 2011 var dessutom, enligt Lemmel, ett av de besvärligare genom tävlingens historia.

- "Det blåste mycket. Visserligen var det fint väder, men vinden gjorde att det blev strömt i vattnet och hög sjögång. Motvind var det på ganska många avsnitt också."

För Alnöduon var det aldrig tal om att ge upp. Klas hade två mindre lyckade försök bakom sig, men hittade i Henrik den perfekta parhästen. Egentligen var det tänkt att Klas med hustrun Sara skulle göra ett andra försök tillsammans, men efter en otillräcklig förberedelse bestämde de sig för att ge biljetten till någon annan.

- "Det fanns ingen annan än Henrik. Det var han eller ingen. Och hade han sagt nej hade jag inte ställt upp med någon annan."

- "Jag fick frågan av Klas efter Järnmannen i Kalmar, men ville fundera lite, och kolla med honom ordentligt, så han var beredd på att jag var med i laget, så vi inte gick in i tävlingen med olika approach. Det är en jättelång tävling och det kan hända väldigt mycket. Det vet vi alla tre här, att när man blir trött, blir man smal i synsättet. Men vi visste förutsättningarna och jag var stolt över att ha fått frågan och ville väldigt gärna göra det", säger Henrik.

En presentation av duon är på sin plats. Henrik Montelin, årgång -70, heltidsarbetande tvåbarnspappa på Telia, tillryggalade Vätternrundan på 07:12 med Conti Test Team 2011. Sprungit Stockholm Marathon på 02:44. Debuterade på svenska Järnmannen i Kalmar i fjol och klockade 09:47 på full ironmandistans. Vi kan väl kort och gott säga att killen har en duglig uthållighetstalang.

Klas Sjöström, also known as Mr Triathlon inom Alnö Race Team. Ständigt entusiasmerande, ständigt drivande, ständigt inbjudande. Alla får vara med. Ta med din granne, mormor, hund eller katt, you name it. Inga är exkluderade. Glädje och välbefinnande är nyckelord. Årgång -74, kirurg på Sundsvalls sjukhus till vardags och pappa till två döttrar. Exakt var, när och hur han klämmer in träningen vet jag inte exakt, men han lyckas. Kärlek och passion till idrott och träning hjälper.

Väl framme på Ö till Ö:s startlinje var målsättningen klar och "enkel".

- "För mig var det att ta mig runt, eller framför allt att ha en bra dag, och det blev det. En bra dag inkluderar att det ska generera positiva minnen tillsammans och att man efteråt ska komma ihåg det som en jävligt skoj grej", säger Klas och får medhåll av Henrik:

- "Jag ville 1) inte sinka Klas och 2) verkligen klara det. Eftersom man inte har en referens från att ha gjort det tidigare kan man inte säga att, okej vi ska göra det på tio timmar eller elva timmar eller tolv timmar, och jag kände personligen att när vi kom till nästa sista checkpoint innan långa löpningen, då skulle vi bara över 300 meter, då var jag väldigt trygg i mig själv, då var jag pigg och stark och kände att nu klarar vi det. Vi skulle vara vid sista checkpoint kl 18 och vi var vid näst sista runt 15."

"Vi sov inget vidare. När klockan ringde klockan fyra var vi klarvakna på en gång. Men det är en härlig känsla, när alla står där på startlinjen."

Både Klas och Henrik tävlade förstås i våtdräkter, som alla andra. På fötterna hade Klas sina älskade Vibram, medan Henrik hade snörat på sig ett par Inov-8. Inga traditionella joggingskor alltså. Man ska ju kunna simma i dem också. Neoprenhuvor för bägge två och neoprenvantar för Henrik i vattnet för att få bättre grepp i det våta elementet. Tillåtet, undrar ni. Ja, och mer därtill.

- "Man får ha fenor, paddlar med mera. Men eftersom man ska upp och ner 38 ggr så tar det 40 minuter extra om bytet tar en minut varje gång. Det såg vi rätt tydliga exempel på när vi kom fram till ett byte samtidigt med ett sånt lag, i början av loppet. Någon hade med sig en ryggsäck av något slag, satte sig ner, ut med grejorna, började veckla ut, medan vi bara drog på mössan och brillorna och hoppade i", säger Henrik.

- "I en sådan här kamp mot elementen går det inte att vara översmart eller övertänkande, utan man måste ta jobbet precis som det kommer. Det finns inga genvägar. Alla de här ingenjörsprylarna med floating devices, det funkar inte", fortsätter Klas och berättar att eliten också körde lika sparsmakat, med undantag för handpaddlar hos några. Bland topplagen var det också populärt att klippa av våtdräkterna vid knäna för att underlätta löpningen.

- "Men då klipper man ju också sönder 5000-6000 kr för den dagen, och det sponsoravtalet har vi inte. Sen är det ju två arbetsdagar som försvinner, plus anmälan på 10.000 kr och resa och allt sånt där. Det finns ju en gräns för hur mycket man vill lägga ner på sitt fritidsintresse", säger Klas.

Fritidsintresse, säger han. Ja, så kan man ju också uttrycka det, om man ska uttrycka det milt. Somliga virkar i gungstolen, andra tränar. Som Klas och Henrik. Det har blivit en livsstil. De tränar ganska mycket, vilket också är en förutsättning för att ta sig igenom Ö till Ö med hedern i behåll.

- "Jag skickade ut ett mail till medlemmarna i Alnö Race Teams Tri-sektion i går, där jag skrev att vi under perioden september 2010 till september 2011 haft 120 simpass och ungefär 100 löppass tillsammans. Nu har vi inte varit med på alla träningstillfällena, men den insatsen har fört oss till och förbi Stockholms skärgård", säger Klas och svarar när jag frågar honom om vilken den största utmaningen med Ö till Ö är:

- "Det är kanske ett tråkigt svar, men det stora jobbet är just alla de hundratals timmar innan själva tävlingen, som man måste gnugga på, för det tar ett år att göra sig redo. Sen självklart, visst är det ansträngande att hålla på i 12½ timmar i Stockholms skärgård, det är jättejobbigt."

- "Hur jobbigt är det? Hur trött blir man?"

Henrik börjar:
- "Det blir en lågintensiv utmattning gentemot om du ska cykla tre eller fem mil, då är tiden mer begränsad, då vet du att du har 40 minuter eller en dryg timmes svinhårt jobb framför dig, medan för oss... Vi kommer aldrig upp i någon märkvärdigt hög puls, om man bortser från det värmen gjorde, så tröttheten blir mer... konstant."

- "Har man väl gått in i grottan och är där i mörkret är inte tiden det mest avgörande. Det bara mal på. Man blir helt dränerad på energi. Det är på djupet, man blir innerligt, grundligt trött. Man gör ett enormt uttag och det känns tomt efteråt", säger Klas.

"På första simningen hamnade vi rejält fel. Vi gick upp på en kobbe och ställde oss och tittade på när alla andra drog förbi på vänster sida. Okej, det här är inte rätt."

- "Hjärnan har en stor roll att spela där också, med trötthetsdelen", fortsätter Henrik. - "Just att den är inställd på att nu ska jag vara trött hela dagen, då är jag mer förberedd på det också. Jag tyckte väl att det var jobbigt under de två, tre första timmarna då vi var på en lite högre puls och intensitetsnivå, men sen efter en jättedipp jag gick igenom vid den långa simningen efter fem timmar och jag kunde fylla på med energi vid en depå strax efteråt, då kändes det kanske inte enkelt, men det var heller inga problem sen. Jag tror vi hade kunnat hålla på längre."

Klas håller med.

- "Vi skulle nog ha kunnat kört några timmar till, det tror jag, och ganska många timmar till också."

Det säger de visserligen hemma hos Klas och Sara med ett bullfat (vem åt flest-tävlingen ingen tävling som vanligt) framför sig och ett visst mått av distans till den extremt långa insatsen, men de uttrycker det också med sin sedvanliga ödmjukhet och stillsamma framtoning att jag inte betvivlar det en sekund.

"Fånigt vilka små glädjeämnen man finner under loppet. Pissljummet kaffe som hade stått i en kantin i tre timmar. Det var skitgott."

Montelin och Sjöström kom i mål efter tolv timmar och 28 minuters idogt arbete, på en 23:e plats. Varken tiden eller placeringen hade någon egentlig betydelse. Ändå är det värt att säga att de skulle ha kommit högre upp i listan om det inte hade varit för en dramatisk hjälteinsats av de bägge herrarna under den sista delen av tävlingen.

Alnö Race Team och kvinnliga Team Freshwater hade under dagen hållit i stort sett jämna steg, men vid fjärde eller femte simningen från slutet märkte Klas och Henrik att allt inte stod rätt till med laget.
Klas funderar innan han svarar.

- "De stannade upp helt och hållet när det var cirka två timmar kvar till mål. Ena tjejen tog av sig simglasögonen, ställde sig i vattnet, trampade och tog sig ingenstans. Det blev snabbt ganska upppenbart att hon mådde jättedåligt. Samtidigt var vi då på ett parti där det på ett säkert sätt inte gick att få henne av banan. Alternativet var att slänga upp en flagga och vänta på en båt och få upp henne där och ta henne till sjukvårdspersonal, men där vi var hade inte någon båt kommit in. Det var så vågigt och stökigt i havet att vi inte hade fått upp henne i en båt på ett säkert sätt. Vi fick simma enarmscrawl och knuffa henne tillsammans, i vattnet, upp på klipporna och dra, inte bära, men släpa med henne. Hon hade svårt att andas hela tiden, blev lite bättre på sista löpningen mot mål, men det var fortfarande så att hon var tät och nästan astmatisk, plus helt slut och kanske inte hade så jättebra support från sin kompis. Tävlingsmomentet försvann då, men det var inget vi brydde oss om. Det var en del lag som passerade."

- "Vad sa hon efteråt?"

- "Hon lade sig ihop i en hög. Hon hade inte någon kraft kvar i kroppen alls, men dagen efter hade hon repat sig och var tacksam", berättar Klas.

En annan som var tacksam var arrangören. Michael Lemmel får ordet igen:

- "Jag blev naturligtvis väldigt glad. Deras insats symboliserar vad vi vill att Ö till Ö ska handla om. De agerade med precis den spirit och laganda vi vill att tävlingen ska visa upp. Därför kändes det bra och roligt att efteråt lyfta fram vad de gjort, och även belöna dem med ett pris."

Priset blev en fri startbiljett till 2012 års Ö till Ö, värt 10.000 kronor.

- "Hurra", skrattar bägge två med en blandning av ironi, utmattning och glädje när det kommer på tal.

- "Det var en väldigt fin gest från arrangören. De vårdar sitt event varmt och varsamt", säger Klas.

- "Står ni där på startlinjen tredje september?"

Det blir tyst igen. Det har bara gått någon enstaka vecka efter målgången.

- "Jag vet inte. Jag drar på svaret. Det tar lång tid att återhämta sig, man blir mentalt slut. Jag skulle aldrig kunna växla om nu och se mig om efter nya mål, det kommer ta tid", säger Klas och tittar på Henrik.

- "Man ska aldrig säga aldrig, men när man kommer i mål får man känslan av att aldrig göra det igen, men med tiden glömmer man bort."

Jag skickar ett sms till Klas i kväll, åtskilliga månader senare, när anmälan till årets tävling snart öppnar, för att se om de bestämt sig. Han vet inte. Han funderar. Tröttheten går förmodligen fortfarande att komma ihåg. Vad de än bestämmer sig för blev jag oerhört imponerad av deras prestation 2011. Det var helt klart värt att skriva några rader om.

Eller vad tycker ni?

Dipp

2012-01-17T06:33:00.001+01:00

Man får vad man förtjänar. Noll mellanmål plus undermålig middag och benen var som sänken när fyra fyror skulle avverkas. Bortkastat.
Nu två vilodagar. De brukar jag däremot aldrig misslyckas med.

Sänt från min Nokiatelefon

v. 2

2012-01-15T19:30:00.002+01:00

Vecka 2: Fyra timmar, tre träningspass.

300 und Momo

2012-01-12T21:03:00.002+01:00

140 minuter på 300 watt denna blåsiga januarikväll. Tänk vad ett precisionsinstrument som CompuTrainern kan åstadkomma. Det behövs inte mycket träning förrän en positiv formkurva gestaltar sig i vintermörkret. Bara tillräckligt hård träning och... Ja, just det, precis träning.
Den ser verkligen oansenlig ut, CompuTrainern, som vilken trainer som helst, men den är ett jävla, ursäkta franskan, badass piece of machinery.
Och i morgon är det fredag igen. Hejdlöst vad veckorna går. Näst intill obegripligt. Ibland skulle jag vilja ha Momo vid min sida i kampen mot de elaka tidstjuvarna.
Sakta ner. Stanna. Bara en liten stund.

Glassen smälte

2012-01-10T20:38:00.000+01:00

Det blir ingen glass. Inte ens en skopa. Glassen var bara under förutsättningen att jag tillintetgjorde mig långsamt i kväll, men det hade jag inte psyket till. Det blev varken distans eller köttning på 300 watt. I stället valde jag den betydligt intensivare, men också kortvarigare, 4x4-plågan. Lustigt det där, hur en viss typ av smärta passar vissa dagar. Jag kände det när jag kom hem och vi fick i oss middag lite sent, hade strömavbrott och trasslade med en hotellbokning på telefon. Den långsamma, varma glöden från dagen var borta, kvar fanns bara ett litet hopp om en kvarvarande gnista som skulle hålla i 4x4 minuter. Det gjorde den, men det blir ingen glass. Kanske på torsdag.

Årets första vecka...

2012-01-08T20:44:00.001+01:00

Går faktiskt att lägga till handlingarna. Bara 51 veckor kvar till 2013. Nu ska jag dock inte gå händelserna i förväg utan försöka stanna kvar i det så kallade nuet en stund. Fyra träningspass denna vecka 1. Antal timmar på sadeln blev drygt fem.
Hellner tvåa i Tour de Ski. Grym insats i den avslutande backen. Med lite mer flyt och kyla (se Cologna) hade det kunnat räcka ännu längre. Kalla betydligt trögare i motlutet. Jag saknar klippet i åkningen. Och Anna Haag är ännu trögare, och sjukare. Övertränad måhända? Men det är klart, det är viktigt att samla timmar. Och öka träningsdosen varje säsong. Öka, öka, öka, samla, samla, samla.

Kallt

2012-01-07T21:17:00.001+01:00

Jag frös som en liten skit den första kvarten av kvällens pass. Fönstret på vid gavel i källarhålet, åtskilliga minusgrader utanför och fläkten på max. Då är det inte kul. Blev något bättre under de fem tillryggalagda fyrorna, men det var lite småhuttrigt under viloperioderna på tre minuter mellan varje intervall.

Men då är blodplasman där den ska vara i alla fall! Vill man bli snabb får man lida pin! Transpiration är för nybörjare.

Efter

2012-01-06T23:06:00.000+01:00

Jämför jag med samma tidpunkt för ett år sedan är jag ungefär 20 watt sämre i dag. Det är bra. Helt enligt planerna. Eller så är det en efterhandskonstruktion för att jag inte har orkat träna ordentligt på sistone. Hur som helst. Det blir nog bra till slut.
I stället för att stagnera i maj och börja dippa i juni hoppas jag att jag kommer något fräschare till de månaderna och orkar klämma ur de sista toppwatten tills det är dags för mästerskap. Piggare i både kropp och knopp. För en gammal uv ska det inte underskattas.
Ny Giro Selector från LeWa dök upp i går. En trevlig bekantskap. Ska videofilma mig med både den och gamla hjälmen för att se om det blir någon förbättring, men det tror jag. Om inte annat matchar den ARTs färger perfekt. Inte heller det ska underskattas för en fåfäng gammal uv.
Nu är jag förresten klar med transkriberingen av intervjun jag gjorde med klubbkompisarna Klas och Henrik i höstas. Ja, det har tagit eoner av tid. Min kreativa ådra har inte pulserat denna vinter. Nu är dock grovjobbet klart och finliret återstår. Kul! Ö till ö alltså, här snart.

Less is nice

2012-01-04T18:01:00.000+01:00

Känslan efter tre fräscha distanstimmar på trainern i går kväll utraderades under dagens massiva intag av skumtomtar som fanns tillgängliga på jobbet. Skumtomtar liksom. Inget jag köper själv, men om det finns en skål med dem är jag så klart där varannan minut och nallar.
Tränar med både mentala och fysiska säkerhetsmarginaler just nu. Tränar på hyfsat, men lämnar kvar några procent på övervåningen innan jag går ner till källaren. Vill liksom inte överlämna mig helt och hållet till träningsdjävulen. Jag hinner jaga mina inre demoner på flykten under april-juni. Det är vad jag tror i alla fall. Less is more och allt det där.

Pizzerian

2012-01-02T19:21:00.000+01:00

- "Hej, jag skulle vilja beställa en Capricciosa, en Cecilia och en kebab med bröd. Tomatsås i kebaben och rhode island på sidan."
- "Hej... Okej. En Capricciosa, en Cecilia och en kebab med bröd... Med rhode island."
- "Ja, precis, men gärna tomatsås eller kebabsås eller vad den nu kallas till kebaben också."
- "Ville du inte ha rhode island?"
- "Jo, rhode island också, men i en burk på sidan."
- "Okej... Och kebabsås också på sidan?"
- "Nej, i kebaben."
- "Okej... Vill du ha tomatsås eller inte?"
- "Jag vill ha tomatsås."
- "I kebaben."
- "I kebaben."
- "Okej, det är klart om tio minuter."

En halvtimme senare.

- "Men vad fan, det är ju en massa rhode island-dressing i min kebab. Och nästan ingen tomatsås!"

Switch: On.

2012-01-01T17:48:00.000+01:00

Skön start på det nya året. Som om både den mentala och fysiska strömbrytaren slogs på. Bra gnista genom alla fyror. Nu är det bara att fortsätta på den inslagna vägen.
Vecka 52: Fem timmar. Fullt normal träningsvolym alltså. Toppen!
Summering de fyra senaste veckorna: 13 timmar.

Summan av cykelkardemumman

2011-12-31T15:53:00.002+01:00

Hej på er!
Jag gör ett kort stopp i nyårsstöket för att summera året som gått, ur ett cykelperspektiv. Antalet starter var inte många, men jag är nöjd med kvaliteten på dem, i synnerhet det första och sista tempoloppet. Att slå Stefan Grahns gamla rekord över 30 kilometer i Hammerdal var ett välkommet kvitto på en lyckad vinter- och vårträning.
Jag trivdes genast på min nya Giant Trinity Advanced SL, och tackar Robert Edin för ett uppoffrande och osjälviskt arbete med att få den i ordning i tid. Du är och har alltid varit en omistlig del av min lilla cykelsatsning. (Och ni andra vet för övrigt vilka ni är).
Norrländska mästerskapen gick också undan. Och nu pratar jag inte bara om tempoloppet. Det blåste rejält i håret när jag låg bakom Härnösands Tomas Kristoffersson den sista kilometern på linjet. Vilket drag! En värdig norrländsk mästare.
Sen var det ju det här med svenska mästerskapen då. En 16:e plats är absolut inte fy skam, men jag hade hoppats på mer och är inte nöjd med hur det kändes under loppet. Formen var inte den bästa tänkbara. Kanske får jag chans till revansch 2012 i Södertälje, den som lever får se.
Sist, men inte minst. Soloseger i Timrå GP, två gånger. Ja, jag skulle kunna lägga av egentligen, men det är ju så roligt att tävla.
Gott nytt år på er allihopa!

4x4 revisited

2011-12-28T19:47:00.000+01:00

Så har jag spelat schack med liemannen igen då. Ja, jag har kört fyror. Dog som vanligt en smula. Ändå rätt nöjd med beslutsamheten i tramptagen. 370 watt framkallade inte den där värsta dödsångesten, men det var inte meningen heller. Kan ju vara en bra idé att orka med alla fyra fyror någon gång också. Så lätt att cementera benen och drämma huvudet i kaklet. Man vill ju så mycket. Tro att man är så himla bra. Typ jämt. Men det fungerar inte riktigt så, tyvärr. 30-40 watts förbättring till sommaren och jag är konkurrenskraftig igen. Som att sno godis från småbarn.
Näe, det är ett sjuhelsikes trampande innan jag är där och mycket ska klaffa för att nå dit, men jag har gjort det förr och ska göra det igen.

Distans, typ

2011-12-27T08:02:00.000+01:00

Tre träningstimmar i rad var länge sedan jag kunde skryta med, men i går kväll mäktade jag faktiskt med just det. Längre tid än så orkar inte mina stackars ben trampa just nu, så jag får vara riktigt belåten med den insatsen. Det vore fint om jag kunde prestera något liknande en gång i veckan framöver. Det brukar kunna göra mycket för formen. Tre timmar känns fullt tillräckligt, bara jag kör tillräckligt hårt. Fem och sextimmarspassen inomhus har jag lagt bakom mig. Så tokig är jag i längre, och jag har inte mage att utsätta familjen för den typen av träning mer heller.
I alla fall, ett distanspass på den här sidan årsskiftet satt fint. Bara för att ge benen en försmak om vad som komma skall.
God fortsättning!

Vecka 51

2011-12-25T20:22:00.000+01:00

En lättare variant av halsont förhindrade mig att träna andra delen av veckan, så jag har fått nöja mig med två träningspass och lika många timmar.
Alltså, vecka 51: Två timmar.

Ingen minnesvärd afton

2011-12-21T21:14:00.000+01:00

Vår yngste, Alve, sover mycket bättre nu. Han sover djupare. Vaknar mer sällan. Det är en fröjd. Visserligen är han något mer krävande vid läggningen, men det tar vi gärna i utbyte mot ostörd nattsömn. Efter att ha sjungit några godnattvisor och sett honom dricka sin välling lade jag mig i vår säng i samma rum. Med händerna knäppta bakom huvudet tittade jag upp i taket och lyssnade till hans rörelser och andetag en stund. Trött och aningen dränerad efter en lång dag på jobbet var det lite svårt att inte sluta ögonen och somna in själv. Jag lyckades motstå John Blunds lockrop, viss om att det bara skulle göra omställningen till träningsmode svårare.

Tjugo minuter senare stod jag gäspande i källaren. Ombyte till cykelkläder. Pumpa bakdäcket till 8 bar. Öppna fönstret på glänt. På med fläkten, stereon och datorn. Logga in på Spotify och starta CompuTrainern med tillhörande program. Ännu en gäspning.

Det blev inget jättebra pass. Benen var ungefär lika trötta som huvudet. Jag försökte mig på två tjugor, men fick ge mig tidigt på andra efter att ha siktat för högt på första. Det händer. Bara att ta nya tag. Trampade något disträ ändå igenom en timme för sakens skull.

Skamgräns

2011-12-18T20:32:00.001+01:00

400 watt är min personliga skamgräns när jag kör Padillatest. Det är inte ofta jag padillerar, men när jag väl gör det vill jag gärna säkerställa att jag åtminstone klarar fyra minuter på 400 watt. Det gick jag bet på i kväll. 3:24 in slutade benen trampa. Jag kände redan på 365 att 400 skulle bli jävligt. Trodde halvvägs att jag möjligen skulle fixa det, men så slog mjölksyran till med full kraft och det var bara att erkänna sig slagen. Surt. Men det är som det är. Snart vänder jag blad och kommer om några månader inte ens minnas det här skittestet.
Summering vecka 50: 4 timmar och 15 minuter, fördelat på fyra pass.

Julgo

2011-12-16T21:14:00.000+01:00

Juletider alltså. Det går inte att värja sig. Frestelser vart jag än vänder mig. Skumtomtar bakom varje hörn. Ris à la Malta när man minst anar det. Kola, knäck, pepparkakor, saffransbullar och allehanda bakverk. Det är kört helt enkelt. Jag har inte skuggan av en chans. Lika bra att kapitulera och se fram emot det nya året. Nya möjligheter, och omöjligheter. Beach 2012 och allt det där, typ SM.
Fascinerande det här med träning förresten. Nytränad och fin just nu. Satt och flämtade mig igenom fem stycken stenåldersåttor* på CompuTrainern. Effekt 320 watt. Ge mig sedan fem månader och jag lägger patiens på samma motstånd. Det är lite häftigt.

*Lånat av Mästar-Lisa.

Rapport från Solbacka

2011-12-14T21:41:00.000+01:00

Det går tydligen inte att upprätta hålla formen med 1-2 träningspass i veckan, kombinerat med förkylning. Mycket märkligt. Kroppen är en skröplig tingest. 300-wattade i en timme och tyckte det kändes fullt tillräckligt denna onsdag mitt i mörka december. Dags att hålla sig frisk och öka träningsdosen en smula. Un petit peu, så att säga. Vill ju inte förivra mig och riskera överträning. Smula sönder kroppen på cellnivå. Det vore typiskt mig, eller hur?
Seriöst, jag vet varför det gick lite tungt i afton. Det har naturligtvis inget med bristen på träning att göra. Jag har inte ätit pannkakor på en vecka. K a t a s t r o f. Helt klart upplagt för saffransplättar nu.

Vecka 49

2011-12-11T21:14:00.000+01:00

Vecka 49: 1 h 45 minuter total träningstid.
Jag tänkte börja träna nu. Typ. Tror det kan vara dags.

"Ta en rak, Björn."

2011-12-10T22:23:00.000+01:00

Haha, DN:s Johan Croneman slår till ibland. Träffsäkert om skidskytte- och sportkommentatorer här. Jag har inte hunnit lyssna på Johan Edlund och David Ekholm ännu, men kan hålla med honom om Ulfbåges avigsidor. Underbart stycke om bortgångne mästaren Bengt Grive en bit ner. Missa inte det. Fick mig att skratta högt. Vi är många som saknar honom.

Sanningsenligt rull

2011-12-09T20:05:00.000+01:00

Fredagsnojs på TruTrainern i 45 minuter fick duga som comeback efter snuvan. Det är verkligen skillnad på trainer och rullar. I synnerhet dessa. Grymt realistisk träning. Blir trött i nacke, axlar och höfter på ett helt annat sätt än när jag bara nöter på trainern. Det är dock wattfritt, eftersom jag än så länge inte investerat i effektmätare på cykel. RPE duger gott emellanåt det också.

SKL

2011-12-09T08:00:00.001+01:00

Om jag skulle ta och skriva några rader igen kanske. Uppdatera er om vad som händer och inte händer. Det är framför allt två saker som inte händer.
Jag tränar ingenting.
Jag äter ingen pepparkaksdeg.
Nu skulle man kunna tro att jag fastar på grund av den ringa träningen, men icke. Det äts och fikas för fulla muggar. I dag bjuder jag kollegorna på skatteförfarandefika när vi ska gå igenom den kommande skatteförfarandelagen. Saffransbullar med socker från Bakgården.
Träningsmässigt är det hög tid att dra igång på allvar, men jag tar några säkerhetsdagar efter förkylningen. Två, tre stycken så där. Jag har aldrig varit någon större risktagare. Sen är det ju skönt att lata sig lite extra har jag märkt. Nästan fått smak på det.
Lyckas jag inte vända på skutan snart är det inte otänkbart att jag går på grund ordentligt.

Lock-out

2011-12-06T08:05:00.000+01:00

Gammal hederlig rymdaction är aldrig fel och Luc Besson brukar kunna leverera med både stil och finess. Stormare får inte riktigt sin vilja igenom med Pearce. Sista replikskiftet fick mig att dra på smilbanden.

En sopa på ÅVC

2011-12-05T15:20:00.001+01:00

Jag får ångest av återvinningscentraler. Prestationsångest. Återvinningsångest. Så mycket att slänga, så många skyltar och containrar. Är detta brännbart? Den här penseln består ju av både metall och trä. Och gammal målarfärg! Alla andra ser så målmedvetna och självsäkra ut. Sorterar som värsta proffsen. Själv sväljer jag hårt och gissar ibland. Smyger ner mina sopor och hoppas på det bästa. Tittar på männen i reflexvästarna och ler. Jag kan det här. Granska mig inte. Please. Andas en djup suck av lättnad när bagageutrymmet i bilen är tömd. Sätter mig snabbt bakom ratten och rullar därifrån. Känner mig lite vuxen en stund. Jag klarade det igen. Hoppas det är långt till nästa gång.

Rackarns

2011-12-04T09:06:00.001+01:00

Jag hade planer på att chocka kroppen med tre träningspass denna vecka, men fick respass i går då en förkylning anlände. Det var inget snack om saken den här gången heller. Några timmar var det enda som behövdes för att konstatera en full blown halsont. Surt, sa räven, men det finns inte mycket att göra åt saken.
Summering vecka 48: 2 timmar.
Summering de senaste fyra veckorna: 8 timmar och 10 minuter ren och skär effektiv träning.

B-day

2011-11-30T21:27:00.002+01:00

I dag blev jag 34 år gammal och firade min 35:e födelsedag. Tony Rominger var som bäst i den här åldern. Skulle ha vunnit Touren om det inte var för en dålig kycklingsallad.
Själv åt jag en gräddkrämsbulle från Bakgården och kände mig som Bamse efteråt. Rena rama dunderhonungen.
Mamma och pappa gav mig en restaurangmiddag för två och barnvakt. How about that. Marina och jag fantiserar redan om tapas på Saffran.
Sänt från min Nokiatelefon

300

2011-11-29T22:05:00.000+01:00

Nöjding i kväll. Först trodde jag det skulle gå käpprätt, kände mig lite småledsen redan efter 20 minuter på 300 watt. Det är ju ändå en viss belastning. Det är inte så att jag flåsar som en greyhound efter ett sprintlopp, men jag läser inte På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust heller. Jag hamnar någonstans mitt emellan.
Grejen med kvällens trehundring var att det kändes halvjävligt hela vägen. Jag ville sluta, men fortsatte. Tog tio minuter i taget. Ägnade en tanke åt de före startande mig på nästa säsongs tempolopp och tyckte lite synd om dem på förhand. 100 minuter blev det till slut. Helt okej.

Vecka 47

2011-11-27T22:11:00.000+01:00

Tiden går fort när man har roligt. Summering för denna vecka: 2 h 50 minuter. Sex stycken nedanstående blev kvällens facit. De är jobbigare än vad de ser ut.

Gäsp

2011-11-27T09:43:00.000+01:00

Vi hade kontorsdag med jobbet i fredags. Och kontorskväll. Jag har väl inte riktigt hämtat mig än. Tuff träningsvecka också. Ett pass hittills. Undra om jag ska våga mig på ett andra i dag. Logga över två timmar denna vecka åtminstone.
Ute faller första snön så sakteliga. För källarråttan gör det varken från eller till. Bortsett från att det är tråkigt att skotta. Men jag slipper klippa gräset i alla fall. Man ska se det från den ljusa sidan har jag hört.

300

2011-11-22T21:37:00.000+01:00

300 watt i 90 minuter. Jag krälade i stoftet sista tjugo. Eller som Jesper uttryckte sig på Facebook nyss: "Det är inget saftkalas för skallen precis." Nej, det är väl inte det. Men som bekant har jag en förkärlek till de här dönickepassen. Set and forget liksom. Take it or leave it. Tugga taggtråd och se glad ut.
Det kändes rätt okej i en timme. Hittade bra fokus och spenderade mesta tiden i tempobågen. Inte alltid det blir så. Lätt att sätta sig upp och fuska lite. På slutet ritade jag inga Da Vinci-cirklar längre, men så hade jag bara en trea i bild också.

All right

2011-11-20T19:57:00.000+01:00

Progressive stall-outs à la Bill Edwards i kväll. Sex intervaller blev facit. 40 minuter total träningstid.

Nu: Kladdkaka med vispgrädde.

Total träningstid vecka 46: 2 h 40 minuter.

Omväxling förnöjer

2011-11-20T08:26:00.001+01:00

Härliga skidframgångar i går. Johan Olsson har tränat inomhus på Vintersportcentrum. Kort och hårt. Tvingats till det pga skada. En liten ögonöppnare kanske. Labbråtteträning är the shit.
Halfvarsson får chansen på sista sträckan i dag. Helt rätt. Jag är trött på att se Hellner få stryk av Northug varje gång. Nu är det dags för någon annan att ta smällen ett tag. De måste ju turas om.
Återkommer med veckorapport i kväll. Det blir spännande läsning som vanligt.

Ökenvandringen är över... Eller?

2011-11-16T20:22:00.000+01:00

Mjukade upp kroppen med gammalt hederligt beduintempo. Så skönt att vara tillbaka på kamelsadeln igen.

P-dough

2011-11-15T19:23:00.000+01:00

Alltså, det här med totalvila alltså. Det är inte dumt. Rent av skönt. Enda irritationsmomenten just nu är att jag har lite svårt att knäppa översta knappen på byxorna och blir andfådd i trappan på jobbet. Små bekymmer. Och likasinnade har redan kommit igång med juletidens verkliga höjdpunkt. Låt det goda rulla. Sneglade på just en sådan limpa på Coop Konsum i Holmsund nyligen, men lyckades motstå frestelsen den gången. Nästa gång trillar jag dit. Dags att köpa hängslen.

Veckorapport

2011-11-13T18:14:00.000+01:00

Jag undvek nollningen genom att klämma in 40 minuter i sista stund. Pang-pang-träning likt den jag beskrev förra helgen.
Alltså, vecka 45: 40 minuter.

Södertälje eller Härnösand?

2011-11-13T10:47:00.000+01:00

Veteran-SM i Härnösand 6-8 juli, 2012. Pressrelease kan läsas här. Jag måste erkänna att det suger till i veterantarmen. SM på hemmaplan, på en tempobana jag känner till väl vid det här laget, dessutom. Som grädde på moset ser det ut att bli en betydligt hårdare linjebana än den vi körde på Norrländska. Tack för det.
Ja, den som lever får se. Jag har varit helt inställd på elit-SM i Södertälje, men med nuvarande träningsdos gör jag nog bäst i att stanna inne hela sommaren. Noll timmar loggade denna vecka. Känns så där. Tycker det är dags att börja träna snart.
Hur som helst. Det är ganska stor skillnad på 30 km och 50 km tempo. Något jag blev påmind om i somras. Så jag får se, hur träningen går, när den väl kommer igång.

Fritt fall

2011-11-09T19:31:00.000+01:00

Tillbaka på hemmaplan efter två intensiva skyddsombudsdagar i Holmsund. Jag har inte tränat något. Däremot fikat en hel del och käkat lösgodis. Skiten i kroppen vill inte släppa taget, utan fortsätter att hålla mig gisslan. Bara att gilla läget och försöka njuta av det fria fallet. Utsikten än så länge rätt fin, men marknedslaget närmar sig snabbt. Jag hoppas jag får veckla ut fallskärmen snart.

Pang!

2011-11-06T19:17:00.002+01:00

Det blev tränat i dag ändå! Skam den som ger sig. Tänkte att kan jag inte konditionsträna får jag väl göra det näst bästa, styrketräna! På cykel givetvis, i tävlingslik sittställning, annars är det ju bortkastat. Mycket kort bana. 150 meter i brant utförsbacke för att hinna uppnå den tävlingsspecifika kadensen och sen PANG uppför en brant liten jävel till backe på 40 meter där det bara handlar om att tänka teknik och maxstyrka i cirka åtta pedalvarv. Aktiv vila i fem minuter och sedan samma sak igen. Fyra gånger till. PANG-PANG-PANG-PANG! Nej, okej, jag vet att ni vet att jag vet att jag är en segelbåt, men jag gjorde så gott jag kunde.

Utväxling och maxwatt är punkter jag ska hålla ögonen på och förhoppningsvis se förbättringar så småningom. Öka förståelsen mellan nerv-muskel och yada yada. Vem vet, det kanske ger något.

Från och med i dag ska jag varje söndag rapportera in antalet tränade timmar varje vecka. Kan bli kul. Lite som VM i hur bra eller dålig man kan bli på så få timmar som möjligt. Nu har jag ju varit krasslig, så denna vecka kan jag inte stoltsera med mer än tre timmar. Uppvärmning, intervaller och nedvarvning ingår i räkningen. Dock inte styrketräningsflams som plankan och annat kettlebell-hyss jag hittar på ibland.

Alltså, vecka 44: Tre timmar.

Tröga november

2011-11-05T06:29:00.000+01:00

Mer struktur från och med november, skrev jag nyligen. Nja. I teorin då kanske, för just nu kan jag inte träna som jag vill. Parkeringsbromsen i med förkylning i kroppen. Men det gör inget. Jag är inte stressad. Jag kan gott vänta med struktur och hårdträning lite till. För vem vill bli en julstjärna. Nej, här tar vi det lugnt och sansat.
Det här med Halloween och Allhelgona har jag för övrigt aldrig begripit, och inte grannbarnen heller vad det verkar. Jag tror vi har blivit påringda en gång hittills, vilket resulterat i att andra, jag nämner inga namn eller pekar finger, har fått ställa upp för världsfreden och äta upp lösgodiset.
Eller är det i kväll de kommer? Måste jag hyra släp en gång till och köpa ännu mer godis?

Tintin

2011-11-04T08:01:00.001+01:00

Det är ett imponerande hantverk, Steven Spielbergs Tintin. Detaljrikedomen är enorm och det är många gånger svårt att tro att man tittar på "tecknad" film. Framför allt är det de maffiga actionsekvenserna som hänför biopubliken, långa avsnitt som skulle vara näst intill omöjliga att spela in på riktigt och i så fall bli vansinnigt dyra.
Filmen är underhållande och en sann fest för ögat, 3D-glasögonen satt på min nästipp för första gången i en biosalong och jag tyckte det fungerade bra för det mesta. Humor finns det gott om, framför allt tack vare Andy Serkis Kapten Haddock, och Spielbergs patenterade känsla för äventyr lyser ständigt igenom, dock blir det aldrig nagelbitande spännande, men det hade jag inte väntat mig heller.
Fyra hårtofsar av fem möjliga. Väl värd biljettpriset.

Gladskit

2011-10-31T17:52:00.000+01:00

Tänk om jag också kunde bli lika glad över den enkla kombinationen grus + spade.

Känslan, den magiska

2011-10-30T19:07:00.000+01:00

Marcus frågade mig på ART-festen i går kväll vad som driver mig, varför jag tränar, vilka mål jag har. Det är en bra fråga, och jag funderade på det själv ganska nyligen, nere i källaren, på trainern. Bono sjöng I still haven't found what I'm looking for och jag tänkte att jag också letade efter något. Men vad är det jag letar efter? Vad är det som får mig att gå ner till källaren vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år och trots allt träna rätt så hårt och plåga mig själv?
Egentligen har allt sin upprinnelse i den där eftermiddagen i Huskvarna den 17 juni 2005. Eftermiddagen då jag kunde se mig själv cykla ovanifrån. Jag kunde kliva ur min egen kropp och betrakta mig själv när jag cyklade. Den skötte allt så bra ändå. Den behövde inte min hjälp. Autopiloten var på.
Det var mitt första elit-SM och det var magiskt. Jag var fyra halvvägs, bara en sekund efter Viktor Renäng, sedermera guldmedaljör. Jag kan bli tjock i halsen när jag tänker tillbaka på den där känslan. Visserligen försvann magin med drygt en mil kvar och jag blev tvungen att återvända till mig själv för att kunna ta mig i mål, men det spelade ingen roll. Jag hade fått smaka på den där känslan.
Och har du väl fått smaka på den en gång vill du smaka på den igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer hitta den igen, men det är i alla fall den jag tänker på när syran och smärtan skriker i benen. Det handlar inte om wattsiffror, resultat eller rekordtider. Det handlar om känslan.

Torkarblad revisited

2011-10-30T17:12:00.001+01:00

Det tog ungefär en halvtimme, men jag klarade det själv. Lätt febrig och med blodiga händer kunde jag återvända in i huset med bibehållen, om än lätt stukad, manlighet. Ändå fanns ögonblick då jag tvivlade på mig själv. Efter en kvart smög jag in och satte mig framför datorn för att se om det fanns någon youtube-video som kunde hjälpa. Det gjorde det inte. Obegripligt. Eller jag hittade en, men killen bytte torkarblad på fem sekunder och fick mig bara att må illa. Vilket hån.
Så jag gick ut igen. Läste instruktionerna en gång till. Begrep ingenting. Men så såg jag att det stod "open" på ett ställe, och efter den upptäckten gick det hela något smidigare. Rent av snabbt. Tyvärr spelade jag inte in bravaden, så om ett år står jag där och fumlar igen. Ett tag funderade jag på att knacka på hos grannen , men lyckligtvis slapp jag det. Jag funderade också på att bara lägga mig ner på det blöta gräset och gråta. Det var inte långt ifrån.
Ibland är livet så oerhört svårt och komplicerat.

Ergmode

2011-10-27T13:06:00.000+02:00

Runner-up på Hawaiis Ironman, Pete Jacobs, pratar med Slowtwitch om hur det kommer sig att han förbättrat cyklingen så mycket.

ST: Last year your fastest run brought you a small amount of notoriety, but this year you took your two bookends of a great swim and great run and filled in the middle with an excellent bike. How did you get better on the bike?

Pete: I coach myself and I spent a ton more time on the bike. I got a CompuTrainer and I've spent a lot of time on it. I spent nearly more hours on the CompuTrainer than I have on the road.

ST: Why?

Pete: Your legs don’t get a break. It's not like doing four hours on the road. You are not getting a break and you are doing constant wattage and when I feel good I pop the wattage up and when I feel lousy I just cruise but I'm still getting really good cadence and muscle memory. Much more than on the road.

Tom Cruise och hans påse nötter

2011-10-27T08:19:00.000+02:00

Alltid lika roligt med Aintitcools talkback.

"I respect the size of his sack. I wouldn't even look out the god damn window."

Inte jag heller.

Encore une fois

2011-10-25T08:04:00.000+02:00

Jag fortsätter på temat sömnbrist och urholkade personligheter. Det ligger i tiden. I natt var det frugans tur att slaktas av den lille. Ingen regelrätt motorsågsmassaker, men tillräckligt illa för att hon skulle komma in till Noah och mig klockan fyra och begära omplacering. Den redan oroliga själen har nu fått extra kryddning i form av ihållande hosta som höll honom vaken större delen av natten.
De två spillrorna stannar hemma i dag, medan jag och Noah får hålla fanan högt och gå till jobbet. Vardagsmisären till trots lyckades jag gäspa mig igenom ytterligare en timme på 300 watt i går kväll. Det gick helt okej. Jag tar det fortsättningsvis lugnt. Vilodagarna är minst lika många som träningsdagarna. Jag känner att huvudet behöver det. Benen längtar efter mer, men jag vänder dövörat till.

Ingen raketstart på veckan

2011-10-24T08:08:00.000+02:00

Själadödande nätter med Alve just nu. Jag vet inte vad som pågår inuti hans kropp, men någon djupsömn tycks han inte kunna sjunka ner i. Det vaknas och stökas och gnälls med jämna mellanrum genom hela nätterna. Visserligen krävs det inga stora insatser för att lugna honom, men vilan blir lidande med så många, korta uppvaknanden. Det känns på morgonkvisten, när han väcker mig klockan fem. Då är jag inte människa. Bara ett tomt, gäspande skal. Första halvan av dagen går att rädda med koffein, men sen är det brant utförsbacke utan bromsverkan. Inte så att träningslusten är i topp sådana här dagar heller, i synnerhet inte efter middag och ligg i soffan. Då krävs det smärre mirakel för att jag ska orka masa mig ner i källaren. Vi får se hur det går i dag. CompuTrainern kallar på sällskap.

Hösttankar

2011-10-23T20:45:00.000+02:00

I dag har jag tänkt på vilodagen och helgat den. En mycket vacker söndag har snart passerat. Det var med visst vemod i sinnet jag demonterade barnens studsmatta på eftermiddagen. Borta är dagarna då de kan springa ut på gräsmattan i bara shorts och hoppa sig trötta.
Vattenslangen är också undanstuvad. Och vattenspridaren förstås. Noah kan fortfarande fråga efter den. Om vi inte kan sätta på den en stund, efter dagis. Det är ju så roligt. Men lite kallt kanske, eller vad tror du? Nej, jag fryser inte, svarar han och tittar upp på mig. Jo, det kommer du göra. Och det är blåsigt.
Äppelträdet står snart tomt. På marken ligger några frostskadade äpplen och väntar på en sista färd till komposten. Gräset är långt, men det blir inga fler ryck och knyck med klipparen. Det får räcka nu. Längden behövs för vintern. Skyddar lite. Värmer lite.
Brrr.

Kvällsrull

2011-10-22T20:35:00.000+02:00

Aluminiumhingsten pimpad och klar för vintern. Nytt och fräscht trainerdäck. Ny tempobåge med s-bends. Det var väl typ det. Jo, och så styrstammen med negativ lutning förstås. Icke att förglömma. Allt för att imitera positionen på Trinityn så bra som möjligt. Premiär i kväll. Kändes förvånansvärt lätt med 300 watt i 60 minuter. De högst spridda och måttligt intensiva träningspassen under oktober har kanske gjort lite nytta ändå. Trevligt.

The good old days

2011-10-22T17:33:00.001+02:00

Kolla 11 minuter in i klippet när min gamle idol Tony Rominger visslar förbi "Bjarney Rice", som Phil Liggett uttrycker det. TdF 1993. Det var tider det. Båda två förmodligen vita som snö.

Sköna lördag

2011-10-22T14:40:00.000+02:00

Härligt med en avkopplande och rogivande helg med barnen igen!

Naket

2011-10-20T13:56:00.000+02:00

Ni dissade Johan lika hårt som jag gjorde, va? Klart vi inte orkar läsa om hans knarkande på testcykeln om vi inte belönas med hud. Nej, gör om, gör rätt.

Ögongodis

2011-10-19T19:21:00.001+02:00

Inte alls dum, den senaste trailern för Spielbergs kommande Tintin-film, men jag tror vi får vänta på det färdiga resultatet för att avgöra om de lyckats få riktigt liv och gnista i den rödhårige reportern.
Själv väntar jag också på lite gnista. En knapp timmes övningar på TruTrainern i morse. Trinityn fick åter igen stå till tjänst. Det känns bra att sitta på den varje vecka. Jag vet inte hur långa pass jag kommer att mäkta med i vinter, för det kräver en viss koncentration att hålla sig upprätt, men jag tror att frekvensen är viktigare är längden.
Den rent effektorienterade träningen blir fortsatt förlagd till CompuTrainern och likaså de längre passen, men det är inget som säger att det inte går att kombinera de båda under en och samma omgång. Om allt vill sig väl blir det något mer struktur när november anländer.

Kampen, den eviga

2011-10-17T19:26:00.001+02:00

Jag borde väl inte blogga när jag är så här trött och less, men varför inte slå in portarna till helvetet ordentligt när de ändå står och gläntar. Vad kan hända liksom. Efter en nattmangling med Alve av den bryskare sorten har jag inte riktigt varit mig själv i dag. Glaset är halvtomt och allt sånt, ni vet. Svårt att uppbringa tankar av den positiva sorten, i synnerhet när det gäller barnen. Ibland är de verkligen så otacksamma, bortskämda och ouppfostrade skitungar att det svider att titta på dem. Och lyssna på dem, framför allt. Grabbarna har munnar som megafoner och öron av porslin. De sitter bara där för syns skull. Det finns ingen kontakt mellan ytterörat och hjärnan. All kontakt är avskuren. Förklaringar, uppmaningar, skäll, bedjan och vädjan. Ingenting går in. Däremot kommer det ut en massa. Och 99 procent är skit. En enerverande, frustrerande, skrikande lavaström av skit. Så i dagsläget lyssnar vi inte på varandra. Familjen är uppdelad i två läger. Det är ett grisigt och långvarigt skyttegravskrig som ingen tycks vinna. Det finns bara förlorare. Trötta, urvridna och håglösa förlorare. Ändå går kampen oförtrutet vidare. Det finns inget val. Vi kan bara fortsätta kämpa och ha förtröstan och glädja oss åt ljusglimtarna när vi har sinnesnärvaro nog att lägga märke till dem.

Time flies

2011-10-16T07:30:00.000+02:00

Veckorna rullar förbi i snabb takt. Gräset blir mer frostbitet för varje morgon vi vaknar upp. Den svenska CX-säsongen är i full gång. Det har till och med crossats i stan. Hör och häpna. Folk byter från racer till cross och vinter-MTB. Det här är förstås inget som gäller mig. Jag tränar vidare i källaren, precis som vanligt. Utomhus går eller springer jag, eller tar bilen.
Oktober kommer inte gå till historien som den bäst genomförda träningsmånaden under min lilla karriär. Motivationen är svår att hitta. Passen är korta och ostrukturerade. Härom dagen klev jag av efter tolv minuter. Inte så lyckat kanske, men inget att gräva ner sig för.
Det kommer andra tider, och det kommer snart, i alla fall med den takt vardagen flyger förbi just nu. I dag kanske det blir en liten löptur, om jag hinner klämma in det mellan bildäcksbyte, demontering av barnens studsmatta och diverse andra göromål.

Rollin'

2011-10-11T20:35:00.000+02:00

En timme på TruTrainern i kväll. Trinityn i tjänst igen. Blir bra det där. CompuTrainern får vila någon vecka. Carrerans styre delvis demonterat i väntan på leverans av ny styrstam och ny tempobåge. Närmare bestämt Deda Parabolica Due, för att få trainerhingsten så lik Trinityn som möjligt.
Ägnar just nu några minuter åt Hamréns gossar och blir belönad med Kim Källströms vackra 1-0. Håll i det nu bara.

Kona Ironman

2011-10-09T09:43:00.000+02:00

Nog för att det är 180 km cykling, men kom igen. Glöm inte att svänga förbi korvkiosken när du ändå håller på.

På kant med morgonen

2011-10-07T09:04:00.000+02:00

Det var inte så att jag reciterade poesi i morse direkt. Borde ha förstått att vindflöjeln inte pekade åt mitt håll när min gamla Samsungmobil väckte mig 05:55 och påstod att det var lördag. Lördag, tänkte jag, vad skönt. Bara att somna om igen då. Följande minut klarnade dock tankarna och jag kunde inte göra annat än att stiga upp och bita i verkligheten.
Möttes av trött mamma och tjatig Alve i TV-soffan. De hade varit uppe en god stund redan. Frukost till tonerna av tvååringens trotsteater på köksgolvet.
Skridskopremiär på dagis för Noah ställdes in på grund av att hans gamla hjälm inte längre passade och jag inte fick gallret fastskruvat på den större. Ägnade en halvtimme åt futila försök att lyckas med det. Och jag försökte verkligen. Så gott jag nu kunde. Jag lovar.
Vi hittade ingen fleecetröja till Noah när vi skulle åka. En kall morgon som denna kändes det inte bra. Jag gav upp hoppet om att hitta en och mötte Marinas stressade frågor med nonchalant sarkasm. Bidrog liksom inte till att vända på steken utan kastade några till vedträn på elden. Bra där.
Sedan möttes vi av istäckta bilrutor ute. Skraporna från ifjol var naturligtvis lika slöa som mitt mentala tillstånd just då. Ägnade några håglösa minuter åt en framtid med fri sikt och körde sedan ensam till jobbet. Marina lämnade barnen på dagis.
Jag glömde att jag satt i Opeln, hur nu fan det är möjligt, och parkerade där jag brukar med Focusen. Eftersom den saknar det tillstånd om gratis parkering för miljöfordon som Forden har hoppades jag att automaten i alla fall skulle acceptera kort. Självklart inte. In i bilen igen, ut i morgontrafiken och en vända till Sporthallsbadet där jag slutligen kunde finna ro, både för bilen och själen.

Pansarvagn i sixtinska kapellet

2011-10-04T08:20:00.001+02:00

Jag satt och tittade på herrarnas VM-tempo på SvtPlay i går kväll. Jag har alltid beundrat Fabian Cancellaras tempomaskineri, men måste nu tillstå att Tony Martin förvandlar disciplinen till en konstform. Så elegant, mjukt och följsamt, men ändå så fullt av kraft.
Cancellara yxar sig fram som en vild skogsmaskin, medan Martin mejslar och putsar fram Davidstatyer likt en cyklingens Michelangelo. Jag vet att detta rimmar illa med smeknamnet Panzerwagen, men på något sätt lyckas han uttrycka den kvaliteten på ett konstnärligt sätt.
Nu kanske ni tycker att jag läser in för mycket i hans cykling, men så är jag ju lite skadad också.

Second nature

2011-10-02T20:22:00.000+02:00

En timme på Trinityn i kväll. Det ska bli minst en timme varje vecka under vintern. Målet är att tempoställningen ska kännas lika naturlig som fosterställningen gör för ett... Ja, foster. TruTrainern fungerar klockrent för det ändamålet. Som att cykla ute på vägen. Nu väntar jag bara på att en näve pannband ska landa i postlådan, så jag slipper släppa tempopinnarna för att torka svetten.
Förresten, vill ni se en lustiger dans och poetry in motion? Kika runt 2:20 och försök hålla tillbaka tempotårarna. Inte helt lätt.

Teenage angst

2011-10-01T18:10:00.000+02:00

Jag anser mig vara åtminstone måttligt språkbegåvad. Nu vet jag inte. Det här med begreppet tonåring och dess etymologi har gått mig helt förbi. Tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, arton, nitton. Vilken blunder. Marina hade svårt att hålla sig för skratt när chocken var som störst. Det är bara att bryta ihop och komma igen.

Har inte så mycket att komma med

2011-09-30T07:49:00.000+02:00

Det brinner inte av aktivitet här på bloggen. Det är det så kallade livet som kommer emellan. Noah har kalas i helgen och det tar naturligtvis upp flera timmar av planering och logistiska schemaskisser. Det är inget kalas att ha kalas numera.
Ändå tycker jag vi stramar åt rätt hyfsat. Vi slår inte på stora trumman, utan förlitar oss på gamla hederliga tricks. Bullbaket i går kväll gick bra. Kollegorna på jobbet får agera försökskaniner när det är fikadags.
Ö till ö i Stockholms skärgård med Alnö Race Teams Klas och Henrik kommer att få plats här så småningom, men ännu återstår en del transkribering av intervjun jag gjorde. Vill inte missa livsviktiga klokheter.
Ser på text-tv nu att Timrå vann i går. Kul. Liket lever och livet leker.

Två tjugor

2011-09-26T20:44:00.000+02:00

Jag hade tänkt vila i dag också, men så läste jag det här eländet.

Höstseg

2011-09-25T19:54:00.000+02:00

Halvdassig motivation just nu. Har lite svårt för den här perioden på året, rent träningsmässigt. Det blir mest spökvatten. Jag ser inte nästa säsong framför mig, ens om jag kisar. Livet är fulltecknat som det är ändå, och då känner jag inte för att redan nu börja klämma in och pussla för mycket med träningen. Det får bli när det blir. Hårt eller lugnt bestämmer huvudet. Första halvan av året sliter på mig tillräckligt. Huvudsaken är att hålla kontinuiteten uppe någorlunda, så tappet inte blir onödigt stort.
Cykel-VM i Danmark är över. Tempoloppen bjöd på mest spänning. Linjebanan en enda lång gäspning. Starkt dock av Cavendish att leverera efter hans lagkamraters glimrande förarbete. En värdig mästare.

Döden

2011-09-23T22:08:00.001+02:00

Vackert och smärtsamt farväl av Marinas mormors livskamrat i Gustav Vasa kyrka. Stillsamt, högtidligt, värdigt. Hans gamla orkestervänner var där. Mitt emot oss, på andra sidan. Bakom kistan och blommorna.
De spelade, tog farväl av sin vän med musikens hjälp. Hjärtan brast och tårar rann. Tonsatt förtvivlan inför det oåterkalleliga. Det var jobbigt, men också delvis renande. Det kändes lättare efteråt. Våra minnen av honom sammanstrålade, förut vitt skilda, nu samlade i värme. Han blir ihågkommen. Han lever vidare i oss.
Tack Sune.

Sänt från min Nokiatelefon

Kanttrådsfest i Köpenhamn

2011-09-21T20:47:00.000+02:00

Kloka tyskar. Alltid i framkant. Både Grabsch och Martin på kanttråd. HED också förstås. Bevisligen rullade det på hyfsat för Martin i Köpenhamn. Jorå, så att... Limma på ni andra bara, om ni tycker det är så jävla kul. Ta några djupa andetag när ni ändå håller på.

Rpm 50

2011-09-20T18:56:00.001+02:00

Jag svor mig dyngle på Emilia Fahlins kadens under dagens sändning, men fick hålla käft när hon rullade i mål. Det går tydligen att cykla fort så där också. Som sagt, det är ingen skönhetstävling. Härnösands-Emma cyklade dock både snabbt och fint, ser bra ut inför lördagens linje det där. Hoppas-hoppas. Förlösande att Arndt äntligen fick sitt VM-guld i tempo. Hon kan sin grej mot klockan.
Fåglum-Karlsson simmar i en hyfsad genpool och tycks ta väl tillvara på de goda arvsanlagen. Bronsmissen sved vid Edwards målgång, men det tog inte lång tid att uppskatta fjärdeplatsen. Det kommer mer.
Annars ett mentalt Ö-till-ö med båda pojkarna hemma. Hjärnsubstansen i en dagslång 1600-varvscentrifug. Nu långsam torktumling.

Fredrik i tempoställning

2011-09-19T18:52:00.001+02:00

Det gick väl sådär för di svenske i dag. Däremot var det roligt att följa sändningen i Eurosport ändå. Jag har ju lobbat för Fredrik i TV bakom kulisserna ett tag och det var på tiden att han fick sällskapa med Vacchi i rutan.
Till skillnad från många andra så kallade "expertkommentatorer" tycker jag Ericsson lever upp till epitetet. Det finns både djup och bredd i den kunskapen.
Som temponörd är det extra roligt med cykel-VM. Då får disciplinen rejält med utrymme. Jag iakttar och gör mentala anteckningar. Till nästa säsong ska jag bli tempospecialist på riktigt. Allt hittills har varit på låtsas.
Till nästa säsong ska jag göra allt i tempoställning. Sova, äta och jobba i tempoställning. Klippa gräsmattan i tempoställning. Det måste gå att montera tempobåge på handtaget. Och träna i tempoställning förstås. Som aldrig förr. Jag kommer att gå i tempoställning. Köra bil i tempoställning. Handla i tempoställning. Clip-on på Icas kundvagnar.
Nu jävlar.

Sirap

2011-09-19T08:13:00.000+02:00

Jag fick inte träna september ut. Det har höstens första förkylning satt stopp för. Lika bra att kasta in handduken nu. Tror ändå inte att jag blir frisk igen. Förkylning förresten. Jag vet inte vad jag har åkt på. Har bara feber och ont i ryggslutet. Aningen ont i halsen som bonus. Lilleman håller mig sällskap i sjukstugan. Vi har en sån där evighetslång dag att se fram emot. Toy Story har börjat rulla. Tvåan och trean kommer så småningom. Upp är populär också. Pixar all day long. Till oändligheten, och vidare.

Till vapen

2011-09-16T21:23:00.001+02:00

Vi har avnjutit gammal hederlig vardagsmisär i huset W i dag. Lätt febriga har vi inlåsta i fortet tvingats ta del av minstingens nästa språng i den mänskliga (tror vi) utvecklingen. Han gastar, skriker och gråter, till synes helt utan anledning, likt en envetet kämpandes Don Quijote mot egna demoner och väderkvarnar. När dagen når sitt slut är vi andra lika utmattade som "hjälten" själv.
Puh.

Sänt från min Nokiatelefon

The show must go on

2011-09-14T20:24:00.000+02:00

Vi var på afternoon tea på Café Charm efter jobbet. Rose-Marie ska ju sluta. 77 kr kostade det. Vilket rån. Så jag hämnades så gott jag kunde genom att äta upp i stort sett allt de bjöd på. Fikabuffé alltså. Scones, muffins, tårtor, kakor med mera. Det blev min middag. Jag känner mig dödsfräsch nu. Ni vet, så där sockerfräsch som bara sockret kan få en att känna.
Because I'm worth it.

Gott & blandat

2011-09-13T21:44:00.001+02:00

Rose-Marie ska sluta på jobbet och bjöd på chokladwienerbröd. Jag är inte så överdrivet förtjust i dem egentligen, men ställde självklart upp för laget och åt tre stycken. Två till morgonfikat och ett till eftermiddagskaffet. Och i går kväll när jag intervjuade Klas och Henrik om Ö till ö klämde jag i mig tre bullar. Vanilj och kanel. Tack Sara.
Jo då, så att...
Öijer har kört hårt med matbloggning på sistone. Kul att se, men det finns mycket att lära än. Eller säg så här, jag tror att vi kan lära av varandra. Tillsammans täcker vi in det mesta som är gott.
Och att gott är snabbt vi ju redan.

Att jogga är att dö en smula

2011-09-11T19:09:00.001+02:00

Med 700 meter kvar kunde jag se ljuset. Långt borta i mörkrets tunnel. Jag omfamnade det. Gav mig hän.
Ja. Ta mig. Ta mig härifrån. Jag orkar inte mer. Jag kan inte. Jag vill inte. Benen bär mig inte. Det snurrar. Det svartnar.
Det var ett kritiskt skede under min 20 minuter långa premiärjogg. Med en kilometertid på cirka 6-7 minuter hade jag gapat efter mycket, och som det verkade, mist hela stycket. Jag trodde inte jag skulle ta mig hem. Musklerna skrek i ren panik och nervsystemet närmade sig en total härdsmälta.
Målen blev mycket kortsiktiga. I töcknet letade jag gatuskyltar, kände igen dem, betade av dem, en efter en. 20 meter. 30 meter. 10 meter. Det kanske skulle gå.
Det gick. Men det var på håret.
Det blir alltid samma tragikomiska skräckupplevelse varje gång jag ska återuppta löpningen. Eller joggningen, rättare sagt. Det ultimata grenspecifika aha-uppvaknandet. Osäkert om pulsen var över 100 i kväll. Hjärtat var på semester när övriga kroppen hade dödsångest.
Jag längtar redan till nästa gång.

Nära skjuter ingen hare

2011-09-10T12:08:00.001+02:00

Jag ska inte sticka under stolen med att jag siktade på att cykla under timmen runt Alnö. Nu blev det inte så. Jag missade målet med sex ynka sekunder. Strax under elva minuter till Raholmen kändes som en bra öppning, men sedan hade jag en sämre sträcka mellan Tranviken och Säter.
Tappade rytmen, och hade lite svårt att tagga till i den något kallare och hårdare motvind än jag räknat med på bortre långsidan. Där förstod jag att sub 60 minuter skulle bli svårt att förverkliga. Det gick helt enkelt för långsamt.
Benen för dagen var väl godkända, men det hade varit trevligt med ett större djup i det anaeroba registret, som tillåtit mig att smälla på hårdare i backarna. Det är mer Tåget Thomas än Rorry Racerbil över mig just nu, för att tala barnspråk. Det finns utrymme för förbättringar med andra ord.
1.00,06 alltså.
Det får räcka för i år.

Sänt från min Nokiatelefon

(...)

2011-09-09T21:11:00.002+02:00

God morgon

2011-09-09T08:15:00.000+02:00

Alve vaknade klockan fem i morse och hade inte vett nog att vara tyst och låta pappan sova fram till sex. Fader-son-relationen således naggad i kanten. Jag ville inte ge honom russin vid frukostbordet, som straff för hans beteende.
Marina menade att han inte kunde koppla ihop det. Att det hade gått för lång tid. Vaddå, är han en katt, eller?
Jag gav honom russin.
Dagen kommer alltså gå i trötthetens tecken, men det är välbekant gammal skåpmat det. Kan den grejen rätt bra nu. I kväll ska jag trampa en stund på TruTrainern och i morgon ska jag riva upp asfalten på Alnö. Luktar det bränt gummi så vet ni vad det beror på.

Hjältar till sjöss

2011-09-08T20:52:00.001+02:00

Våra hjältar, och så vidare. Jag ska sätta mig ner med Klas och Henrik nästa vecka och låta dem tala ut om äventyret. Resultatet får ni läsa på en blogg nära dig.
I övrigt noteras en viss mättnadskänsla. Middag, lösgodis och blåbärspaj med glass ligger och skvalpar i mitt innandöme. Härligt, härligt.
Missa inte Lisa förresten. Hon går på högvarv nu. "Buckle up, Dorothy, cause Kansas is going bye-bye", och så vidare.

Oa & Lelle

2011-09-08T08:17:00.000+02:00

Han är bra go vår minsting. Stapplade in i köket med tom tallrik i morse och meddelade att han ätit upp sin macka. Okej, du får en till, men vi tror inte att du orkar en hel, så vi delar den så du kan ge storebror andra halvan. Det såg ut som han lyssnade. Gick ut igen med både huvud och tallrik högt.
Marina kunde inte hålla sig, utan smög efter för att se om han verkligen skulle fullgöra sitt uppdrag. Jo, mycket riktigt. Han gick fram till sin något morgontrötta storebror med tallriken och sa:
- "Oa macka. Lelle macka." (Noah macka. Alve macka.)
Det låter inte så märkvärdigt, men vi blev ganska rörda. Skönt med lite empatiskt samspel i stället för det sedvanliga bråket.

Ett sista uppdrag

2011-09-07T08:40:00.000+02:00

Min cykelsäsong går på övertid. Det enda jag egentligen väntar på nu är att kunna genomföra en maxinsats runt Alnö på linjecykel, i någorlunda vettiga förhållanden. Varje träningspass är kort och högintensivt, för att bibehålla och förlänga den nuvarande formen så gott det går.
Det var länge sedan jag pressade mig runt ön på tid med linjecykel. Det har nog inte inträffat sedan jag började tävlingscykla 2004.
Jag blev snabbt temposmittad och har därefter bara gjort rekordförsök med armbågarna tätt intill varandra. 56.10 i fjol är bäst hittills, då på en fullt kittad Teschner. Jag är i bättre form i dag, men kommer självklart vara flera minuter långsammare med linjecykel. Frågan är bara hur många. Det ska bli intressant att se. Om det nu bara kan sluta regna och blåsa...

Ö till ö

2011-09-06T07:49:00.001+02:00

Jag blev lite låtsastrött av åttorna på CompuTrainern. Klas och Henrik, Alnö Race Teams sanna stålmän, blev gissningsvis trötta på riktigt i Stockholms skärgård i dag.
Och när jag skriver i dag, så menar jag verkligen hela dagen lång. Grabbarna sprang och simmade över kobbar och skär i 12,5 timmar! Jag fattar inte. Hur de orkade.
Grattis, hur som helst.

Sänt från min Nokiatelefon

Sudden death

2011-09-04T19:26:00.000+02:00

Skoningslös avslutning på dagen. Vi fick kriga barnen i säng och skällsorden ven som pilar i luften. Marina och jag skadesköt varandra på köpet. När tålamodet är borta och tröttheten värker är det ibland svårt att skilja vän från fiende.
Lugnet har nu lagt sig, men vi kommer fortsätta slicka såren en god stund till. I morgon är en ny dag. Jag hade tänkt träna, men har en olustig känsla i kroppen och vill invänta juryns slutgiltiga beslut innan jag gör något ansträngande.

The end is nigh

2011-09-03T22:24:00.001+02:00

En stillsam dans på 340 watt i 50 minuter blev kvällens facit. Jag gick ner i källaren efter att vi nattat barnen. Det fanns visserligen tid lite här och var under dagen, men timmarna rann iväg och vips så hade vi ätit middag. Pasta från De Cecco ihoprörd och ugnsgratinerad med stekt kyckling, champinjoner, paprikapesto, crème fraiche och riven ost.
Intaget av föda blev extravagant och jag kunde således inte göra mycket annat än att invänta senare timmar. Benen kändes bra. Jag hade faktiskt tänkt mig två tjugor från början, men ändrade snabbt planen när det svarade bättre än väntat. Kul. I morgon gör jag något liknande, eller möjligen en smula hårdare, för att sedan vila några dagar. I veckan inväntar jag passligt väder för att åstadkomma en fin slutpunkt för denna säsong. Var, hur och när återkommer jag med.

Glöm inte fredagsgoset, vänner.

2011-09-02T18:15:00.002+02:00

Me Tarzan, you Jane.

2011-09-01T19:51:00.000+02:00

CompuTrainern har haft ensamrätt på 4x4 sedan den införskaffades. 4x4 på låst wattläge alltså. Det känns som oceaner av tid sedan... Ursäkta mig, men fan också... Det här händer mig alldeles för ofta.
"Sedan den införskaffades"... "Det känns som oceaner av tid sedan..." Inte kul alls. Usch & fy! Det är som om den lilla språkbegåvning jag har blivit kidnappad på obestämd tid. Bara Tarzan kvar. Tur att jag har en Jane som kan trösta mig.
Tråden... Där ligger den! Jo, 4x4. I morse utnyttjade jag en timmes friskvård och kastade mig upp på TruTrainern för att cykla på känsla. Och puls! Hör och häpna. Självklart gick det käpprätt. Jag hade ingen känsla och alldeles för hög puls. Det blev 1x4 minuter. Haha. Jättelyckat. Stum som Harpo Marx. Men jag hade roligt. Min Giant TCR Advanced SL stortrivs på rullarna. Jag lyckades till och med köra lite enbenstramp. Återstår att se när jag vågar släppa styret och cykla handsfree.
Nästa gång blir det CompuTrainern igen. Betydligt bättre koll där när det vankas högintensiv träning. Mig själv kan jag uppenbarligen inte lita på.

Nej & me watts

2011-08-30T20:21:00.000+02:00

Fyrahundrawattade fyror i kväll. Benen sa: Whatta fuck? We don't want no watts! Men jag gav mig inte, utan tvångswattade dem tills de verkligen inte kunde ta mer. Otroligt vek afton. Skärpning i morgon, annars blir jag förbannad på riktigt. Ska lägga mig i tid och flexa upp sömnkontot, har hört att sånt kan hjälpa.

Tillbaka

2011-08-28T21:12:00.001+02:00

Jag har inte vågat ställa mig på vågen sedan hemkomsten från Åre. Det får bli en annan dag, när jag hunnit reparera skadan lite. Tre hotellfrukostar i rad sätter sina spår. Plättar, muffins, hembakat bröd, kallrökt lax, yoghurt, müsli, ägg, juice, kaffe und so weiter. Jädrans gott kaffe förresten, på Copperhill. Många koppar blev det. Ursäkta ordvitsen.
Kessiakoff trummar på i Vueltan. Nu fyra. Kanske har han något stort på gång. I morgon 4,7 mil individuell kamp mot klockan. Wiggins kommer att slakta rejält. Revanschlystnaden lyser i brittens ögon.
Jag nynnade knappt två timmar på TruTrainern i kväll. Mot slutet kändes det riktigt bra. Kunde stå upp på pedalerna och nästan svaja som på asfalten. Ge mig några veckor till så klämmer jag en segelbåtsspurt.
Pumpa läns!

Pulsringar

2011-08-26T16:04:00.000+02:00

Kontrasten mellan vardagsturbulensen hemma med pojkarna och Level Spa på Copperhill Mountain Lodge är så kraftig att den är svår att ta in. Jag satt för en stund sedan helt ensam, nedsjunken i en kroppsvarm spapool med panoramafönster som vetter mot Åreskutan. Vattnet var så stilla att mina hjärtslag gjorde ringar på ytan. En välbehövlig stund för kontemplation och avslappning.
Tack mamma. Tack pappa.

Cardboard wishes

2011-08-24T20:32:00.000+02:00

Det är jag som ska tacka grabbar. Nästa cykelpass utomhus blir SM-tempot 2012.

Målgångsfilm Norrländska tempot

2011-08-21T21:35:00.002+02:00

Tack igen till Peder!

Tre bilder från Norrländska

2011-08-21T21:12:00.000+02:00

Tack till Peder Lindström och Per Fohlin för bilderna.

Ynglingen

2011-08-21T18:55:00.000+02:00

Linjelopp alltså. Jag vet inte. Har man som jag inget vapen i spurten och är för dåligt tränad för att kunna utnyttja mina andra styrkor maximalt blir det mindre roligt. Det blir rent av långtråkigt. Jag gjorde så gott jag kunde för att hålla humöret och mjölksyranivån uppe på anständiga höjder, men varje gång jag vände mig om efter avlossad attack så satt han där. På min rulle. Tomas Kristoffersson. Och resten av klungan. Om och om igen. När jag inte stötte och blötte tittade jag mest på nämnde Härnösandsyngling. Nu delas det inte ut några stilpoäng i cykling, men Tomas får ändå fina betyg av mig. Fan vad vackert. Det syns liksom att det är mer än en hobby för honom. Så stilla, distinkt och tekniskt perfekt. En fröjd att skåda. Inget fel på kilometerdraget heller. Jag var tvåa in på upploppet efter Tomas, men när han ställde sig upp och växlade tempo ytterligare en gång kunde jag bara sitta kvar på sadeln och hissa spinnakern. Fjärde plats.

Skönt att andra i Alnö Race Team kunde leverera i stället. Trippel i H40 med Peder Olsson, Krister Klefbom och Urban Schön. Grattis!

En bra dag på "jobbet"

2011-08-20T18:54:00.003+02:00

Foto: Ola Thelberg

Ja, titta vilken gladskit. Ibland är det roligt med tempo. Fartvinden visslade melodiskt i hjälmen i dag. Benen svarade på gaspådrag och återhämtningen efter backarna var mer än godkänd.
Härnösands Ola Thelberg agerade speaker och efter hans smicker i samband med starten ville jag ju inte göra honom besviken. Pappas hejarop och rapport "du är klart före" efter en knapp mils cykling hjälpte också i kampen mot mjölksyran.
Jag var ikapp Team Norrbottens Mats Nygren strax före vändpunkten och kunde därefter cykla avslappnat, men snabbt. Här rapport på Härnösands hemsida. Bra och väl fungerande arrangemang för övrigt!
I morgon dags för linjelopp. Jag packar ner bananer och kardemummabullar i ryggfickorna. Ser fram emot en rolig resa på sadeln.

Tävlingsdag

2011-08-20T07:10:00.000+02:00

Gårdagen var jobbig, då jag började känna mig skum i kroppen. Inget konkret ondskefullt, bara den där gnagande känslan att något är i antågande. Dock inget som sköljer över mig i dag, så det är väl bara att tuta och köra.
Tråkigt som sagt, med bara tre anmälda, men varje tävling innebär en möjlighet att lära sig något mer. Banan är måttligt kuperad med böljande kullar och det finns tid att tjäna bara på att ta sig an profilen på rätt sätt, det vill säga gå hårdare i motluten och spara sig en aning när det lutar nedför. Återstår att se om vinden blir en faktor att ta hänsyn till också.
Målsättningen blir som vanligt att inte gå ut för hårt. Det brukar jag allt som oftast misslyckas med, men förhoppningsvis pumpar adrenalinet inte lika våldsamt som på SM.

Halleluja

2011-08-18T20:47:00.000+02:00

Till tempoloppet på Götalandsmästerskapen är över 40 cyklister anmälda i seniorklassen. På Norrländska är det Mats Nygren, jag och Kalle Walleij som står på startlinjen, i nämnda ordning. Vi kan alltså gratulera varandra till medalj redan innan tävlingen. Lite gråtfärdig blir jag. Det är jävligt tråkigt.

Summan av den nykrossade kardemumman

2011-08-16T22:03:00.001+02:00

Ett något ostrukturerat föregående inlägg. Det jag slutligen skulle komma fram till, och som jag inte gjorde, var att jag ska göra ett vettigt och genomtänkt träningsupplägg för anno 2012. Alltså verkligen sätta mig ner och fundera. Tänka. Ja, det blir en smärtsam historia, men inget ont som inte för något gott med sig.

Sänt från min Nokiatelefon

Källarråttan spekulerar

2011-08-16T20:48:00.002+02:00

Norrländska mästerskapen må gå av stapeln till helgen, men ärligt talat börjar tankarna redan glida över mot 2012, efter ett gediget ältande kring säsongen 2011, ska sägas. Träningen de senaste tre åren har varit väldigt mycket laissez-faire. Känslan har gått före strukturen, med blandade framgångar. Denna sommar missade jag till exempel formtoppningen med ungefär en månad. Ingen liten bom.

Det råder inget tvivel om att införskaffandet av CompuTrainern har förbättrat mina möjligheter att optimera och effektivisera träningen, men jag tror dock att det har blivit för mycket av det goda. Nyhetens behag har ibland slagit över till obehag. Jag har inte kunnat släppa effektmäteriet. Varje träningspass har blivit ett tävlingspass. Jag har på något sätt glömt att det faktiskt finns gränser för hur mycket man kan förbättra sig över en säsong.

Det tog stopp i slutet av maj, början av juni. Då stagnerade jag, för att lite senare börja dala. Det fanns inget att göra åt saken. Naturen måste få ha sin gång. Vi är tydligen inga maskiner.

Jag har lärt mig några läxor. Jag ska sansa mig. Inte inleda jaktsäsongen för tidigt. Våga vänta, och våga grunda. Jag hinner komma i form. Jag behöver inte slakta mig själv i november. Faktiskt. Visst, det är häftigt att producera läckra watt i källaren i mitten av maj, men jag gör det hellre ute på vägen i slutet av juni. Jag tror det kommer skänka mig en större känsla av tillfredsställelse.

CompuTrainern är fortsatt en omistlig del av träningen, men jag ska försöka variera mig något mer. Den variationen kommer finnas i källarhålet, men mer anteckningar om det en annan gång.