måndag, januari 26, 2009

Samtal med Fredrik, del VI

Falun, 9 september 2008.

Väl hemma från träningen bjuder Fredrik på rostade mackor med diverse pålägg, en välsmakande caffè latte och en smoothie bestående av två bananer, Willys smoothiemix med mango, ananas och banan, frysta jordgubbar, lätt vaniljyoghurt och en ananasjuice.


De frysta jordgubbarna och stavmixern åstadkommer ett ljud som mest påminner om en slagborr från helvetet och jag väntar bara på att grannarna ska komma och klaga. Ingen dyker dock upp och vi kan fortsätta vårt samtal. Jag frågar vilka han umgås med mest i laget.

- "Österling och Westling bor i stan och Johan Lindgren är här ibland. Det blir inte så våldsamt mycket umgänge privat eftersom vi ses så mycket ändå. Jag och Robban har väl något så när samma bekantskapskrets. Han har hållit på ända sedan det tävlades med tåclips och ramväxlar. Körde sin första tävling -88. Han och Janne Mattsson är verkligen svensk elitcyklings grand old men."

Vi konstaterar att det är starkt jobbat av Österling att nå den aktningsvärda titeln, trots sin med cykelmått mätt ringa ålder på lite drygt 30 år. Ämnet lagkompisar för oss naturligt in på Team Cykelcity.

- ”Cykelcity kör mycket mer med en färdig plan och ett färdigt tänk och upplägg än vad många andra lag gör i Sverige. Det är bara att titta på Sverigecupen i år de två sista deltävlingarna. Folk har liksom inte hajat vad vi hållit på med förrän vi kommit i mål. Jaha, titta vad bra det blev för dem och vad dåligt det blev för oss. Vi har inga problem med att offra våra egna chanser för någon annan heller. Särskilt när det gäller en kille som Jonas Bjelkmark som inte gör något annat än att slava för en hela året. Självklart blir jag bara glad för hans skull. Om jag får låta lite amerikansk – det är det som är magin med Cykelcity. Ibland blir det nästan slagsmål om vem som ska få hjälpa till mest.”

Hur många segrar hade du tagit i år utan hjälp från laget?
- ”Jag hade tagit två eller tre segrar den här säsongen istället för 17 om jag inte kört i Cykelcity. I år har jag varit uttalad etta inför tävlingar i princip hela tiden, eftersom jag har varit starkast i laget nästan hela säsongen. Men visst har vi kört tävlingar då vi tänkt annorlunda, exempelvis sista cuptävlingen i Laxå, så ville vi skicka iväg så många som möjligt i utbrytning samtidigt som så få av de andra som låg bra till i cupen fanns med där och kanske gå hem med en och en halv minut, för då tänkte vi att jag skulle kunna spöa alla dem på tempot dagen efter medan flera andra i klungan får dem före sig i tempot, och genom det kunna få mycket poängskillnad. Och i Värnamo var det också så att vi ville ha så många som möjligt av de övriga i topp fem och då blev ju jag och Linkan lidande och det målet nådde vi ju, bara en av de i topp fem var inte från Cykelcity. Om vi blev kvar då blev även Åleheim, Åbom, Löfgren och så vidare också kvar. Så fort de ställde sig upp då var vi med. Jag punktade dem och vi använde även mig som lok för att spränga fältet, så att Kalle och Jonas skulle kunna komma iväg i bra utbrytningar.”

Vilka i elitklungan har ställt till mest besvär för er?
- ”De som har varit jobbigast att ha och göra med i år, om man tar enbart på de svenska tävlingarna, så av Boråskillarna är det Åbom och Lindén, i Vallentuna är det väl egentligen bara Morén som varit riktigt jobbig, sen uvar som Janne Mattsson är ju alltid där som en nagel i ögat. Löfgren är bra, även om han är relativt lätt att sätta ur spel tack vare att han är så pass orutinerad som han är, han är för ivrig. En som har varit oväntat stark är Alexander Wetterhall och hans orutin har gjort honom jobbigare än vad han kanske hade behövt vara. På ett sätt har han liksom kört både mot sig själv och andra. Sen måste man säga att när bröderna Stevenson varit hemma har de varit jävligt dryga, för de är riktigt starka och vet vad de pysslar med, framför allt Christofer är en extremt aggressiv åkare och är mentalt jobbig att ha och göra med.
När Jens är med så är han också jobbig att tävla mot, jag ska inte säga att han är aggressiv på samma sätt, men han ger sig aldrig. Det finns liksom ingen hejd på hur jobbig han kan vara. Efter första crosstävlingen på Bosön vi körde ifjol så kom Jens ikapp Magnus Darvell med 200 meter kvar och spurtade självklart ner honom.”

Fredrik gör ett försök att på dalmål imitera hur det lät när Darvell beklagade sig:

- ”Du är så jobbig! Du ger dig ju aldrig!”

"Man tror att man har honom, men så nej, så kämpar han sig tillbaka igen. Fattar du inte att jag också är trött, kan du inte ge dig! Så bra som vi kommer överens på sidan av tävlingsbanan, så dåligt kommer vi överens på tävlingsbanan. Det blir alltid bråk, men sen rinner det alltid av liksom. Vi blir direkt sura på varandra. Vi var hyfsat putta på varandra efter Mörksuggejakten i år. Vi var uppenbart starkast i fältet och kom iväg vi två hela tiden, men så fort vi blev ensamma så började vi krångla hur mycket som helst. Jag tror att folk man känner bra blir jobbigare att tävla mot, särskilt om man är jämna och kanske har lite olika stil.

Toppen tycker jag ändå är förvånansvärt bra, om man tittar på Gustav och Emma till exempel, de tar ändå OS-silver, även om OS kanske inte har samma status inom cykel som inom friidrotten. Men sen dalar kvaliteten snabbare i Sverige än i exempelvis Belgien, om man säger så. De 50 bästa belgarna är betydligt bättre än den 50 bästa svenskarna, så det bara sjunger om det."

Ja, vad tycker du om nivån och motståndet här hemma?
- ”Jag blir förvånad var je gång hur jobbigt det är och hur mycket man får ta i, men sen så löser det ju sig alltid för Cykelcity. Vi kör på allt vad vi har, men folk släpper inte. Det finns ganska många duktiga cyklister i Sverige, men som kanske inte är fullt utvecklade som åkare. De räcker inte riktigt till den där sista biten, men de är helt hopplösa att bli av med innan dess. Framför allt landsväg har en högre nivå än mountainbike just nu. MTB har dalat som tusan, backar vi tillbaka tio år till 98-99 så var det tuffare på MTB än på landsväg. I Skövde kunde det vara upp emot 160 herrar som startade i elitklassen när det var som störst, och ännu fler i herrar seniorer och ytterligare fler i herrar sport. Nu är det knappt 30 man till start på Sverigecupen i MTB, medan det är 130 på landsväg istället. Så på landsväg idag är inte konkurrensen jättedålig, men på MTB-sidan är den under all kritik.

Men det lustiga med topp tio på MTB är att de är nästan topp tio på landsväg också. Det är väldigt många som är allround. Jens, Öijer, Darvell, Mathias Bergkvist, Alexander Wetterhall med flera. Det är många där som är duktiga landsvägscyklister. Det tror jag visar att det är relativt viktigt att vara bred i sitt idrottande. Det är bra, även om man måste specialisera sig för att nå den där lilla extra biten. Jag tycker inte man ska släppa det där breda helt och hållet."


Fortsättning följer...