onsdag, januari 21, 2009

Samtal med Fredrik Ericsson, del I

Falun, 9 september, 2008.

Det är tre veckor kvar till VM-tempot i Varese när jag träffar Fredrik Ericsson. Han är som vanligt på bra humör och visar vägen ner till cykelförrådet innan vi går upp till lägenheten som han delar med kompisen och triathleten Joakim Berggren.
Fredrik putsar en framklinga och berättar att han fått låna den av Jens Westergren som ska få tillbaka den samma dag. Några minuter senare sitter vi vid köksbordet och tittar ut genom fönstret. Det är en gråmulen dag i Falun, staden där Fredrik bott och studerat sedan 2003.


Men du är inte från Falun?
- "Nej, jag är född i Uppsala. Växte upp där första sju åren av mitt liv, sen flyttade vi till USA. Pappa jobbade för IBM och blev stationerad i Charlotte, North Carolina. Jag bodde där i två och ett halvt år."

Hur var det?
- "Det var annorlunda, framför allt skolan. Jag hade varit ganska stökig som barn, var väldigt orolig, hade mycket energi och var allmänt rörig. Det tolererades inte alls på skolan och de hade fortfarande kvar skamvrån, och där fick jag spendera en del tid. Även om jag inte trivdes så jättebra i skolan i USA var det genom den vi kom fram till att mina problem hade med allergier att göra. En läkare hjälpte mig komma fram till att jag var allergisk mot citrusfrukter, en hel del färgämnen, konserveringsämnen och karoten. Så länge jag undvek det mådde jag alldeles utmärkt."

När upptäckte du idrotten i ditt liv?
- "Som de flesta i vår generation har jag alltid spontanidrottat en del, men inte så våldsamt mycket. Höll på med brottning och grejer när jag var yngre, självklart lite fotboll också. I USA blev det en del basket också eftersom vi bodde i ett område där det var populärt, med Charlotte som har ett lag i NBA. Simmade en del också, vilket jag fortsatte med när vi flyttade hem igen och sen började jag även med gokart, mycket tack vare min pappa som är väldigt intresserad av motorsport. Gokart är väl det jag hållit på med mest förutom cyklingen, i nästan fem år."

Hur kom det sig att du började cykla?
- "Orsaken till att jag började cykla var mycket på grund av USA-resan. Jag gick upp en del i vikt där och var ganska tjock när jag kom hem faktiskt. Jag var inte smällfet, men ändå så pass att det blev lite problem med gokarten. I den sporten är det bra att väga så lite som möjligt för de har ju minimivikter för vad en gokart plus förare får väga. Det är bra att väga så lite som möjligt eftersom man då kan placera vikter på gynnsamma ställen istället för att lätta bilen överallt. Till en början löptränade jag, men fick ont i en hälsena, så då började jag cykla mountainbike, och det gick bra att cykla och jag tyckte det var väldigt kul.
Jag märkte när jag började cykla i P15-16 att det gick bra på en gång. Jag körde SM mitt första år och vid sista varvet låg jag sjua och sen hade jag sönder cykeln och fick springa i princip hela sista varvet och slutade på 19:e plats, och det var andra eller tredje tävlingen. Året efter lossnade det och jag började vinna tävlingar ganska direkt. Och sen har det bara tuffat på."


Och du tävlade för Upsala CK?
- "Ja, det stämmer. Vi hade väldigt bra organisation i klubben, många som höll på och vi var ett gott gäng. Alla hade mountainbike då, så vi var ute i skogen och körde, läste MTB-magasinet som den stora tidningen hette då, verkade jäkligt fräckt. Vi var väldigt seriösa i Uppsala. Klubben skaffade en tränare, Per-Åke Landerdahl från Köping, som lade upp träningen åt oss och följde med på läger. Vi har fortfarande kontakt idag."

Cykelkarriären tog ny fart 1999 då Fredrik ingick i Team Tunturi, med bland andra Jens Westergren. De båda flyttade till Varberg året därpå och började tävla för Varbergs MTB. Det var så nära på proffsliv man kunde komma hemma i Sverige på den tiden.
- "Jag bodde med Jens i lägenhet, den ökända ”grottan”, i Varberg. Det var då Tunturisekten härjade som bäst! Vi funkade inte så jättebra när vi bodde ihop. Jag tycker väldigt mycket om att träna ensam, tycker nästan bättre om det än att träna med andra, medan Jens är helt oförmögen att träna själv. Så vi hade hyfsat intensiva debatter om hur träningen skulle vara vissa dagar, när jag absolut ville träna själv och han absolut ville träna med mig. Jag är social och engagerad i det mesta så jag tycker att det är så himla skönt att ha träningen för sig själv och bara kunna fokusera på den, slippa alla andra människor."

Trots flytten och satsningen uteblev de riktiga framgångarna och Fredrik flyttade tillbaka till Uppsala 2001 och började jobba i cykelbutiken Kedjesport. Hösten 2002 deltog han i en personlig tränarutbildning och när kompisen Westergren talade varmt om Falun och idrottstränarprogrammet på högskolan bestämde sig Fredrik för att göra slag i saken och flytta igen. Intresset för träningslära hade funnits sedan länge och i Jens Westergren hade han en likasinnad.
Jens berättar själv:
- "Vi har alltid diskuterat allt från sittställning till andningsfysiologi från dag ett, så på så sett var det en perfect match, att vi alltid varit intresserad av träningsfysiologi och sånt. Även när vi bodde på olika orter och inte träffades så mycket blev det ofta långa telefonsamtal om allt från fysiologi och biomekanik. Vi är aldrig överens! Eller i princip är vi överens, men det går alltid i stil med ”jag kan hålla med, men…” för att fördjupa diskussionen," säger Jens när jag pratar med honom på telefon.

Fredrik, din bakgrund som mountainbike cyklist är välkänd, men hur började din landsvägskarriär?
- "Första gången jag körde landsväg var jag sistaårsjunior. I den åldern blev det bara runt fem landsvägstävlingar per år och det såg jag mest som träning.
Men 2003 vann jag Skandisloppet och året därpå fick faktiskt Uppsala CK inbjudan till Ringerike GP i Norge och jag blev nia där, var med i matchen utan att ha någon koll på någonting egentligen. Då tänkte jag att jag kanske borde satsa på landsväg ändå, det kanske passar mig bättre än MTB, men 2005 hade vi långloppsvärldscup i MTB i Sverige och det hägrade."

Men det blev inget tävlande 2005…
- "Nej, 2005 var jag skadad med en partiell ruptur hela året. Den sommaren är lågvattenmärket i mitt liv hittills. Ingenting var bra. Jag och min dåvarande sambo Sara flyttade isär efter ett 3½ år långt förhållande, jag gick omkring skadad i lägenheten, var bitter och tyckte allmänt synd om mig själv. När jag låg där med benet i högläge och tittade på Tour de France, så tänkte jag att ska jag komma tillbaka igen från skadan, då ska det cyklas landsväg..."

Fortsättning följer...