Samtal med Fredrik Ericsson, del III

Falun, 9 september 2008.

Vilka sorts tävlingar körde du?
- "Av 80 lopp utomlands var åtta av dem inte UCI-race, så vi hade ett väldigt bra tävlingsprogram i Van Heemert och det var en av anledningarna till att jag valde det laget. Vi körde många 1.1 och 2.1-tävlingar och det är för både pro-tour, continental pro och continental. Ett typiskt startfält i en sån tävling är fem protour, fem continental pro och sen tio continentallag."

Och din roll i laget?
- "Jag hade väldigt mycket en fri roll. Jag behövde aldrig ha en speciell roll. En helt sjuk grej är att jag kanske behövde hämta flaskor en eller två gånger ifjol, på hela säsongen, det är rätt otroligt. Det är i och för sig mitt eget fel eller vad man ska kalla det, för jag blir törstig senast, men trots det så tycker man att de borde ha sagt till om de upplevt att fan går aldrig han ner, men det var aldrig nåt sånt."

Du presterade inte riktigt på den nivå du hade hoppats. Vad gick fel?
- "Det som gick snett var att jag tränade för likt vad jag gjort hemma i Sverige trots att jag tävlade så mycket mer. Vid SM, sen säsongen började så hade jag fyra pass som inte hade innehållit intervaller samtidigt som jag hade kört 53 tävlingar. Men vänta nu, jag kanske borde lugna mig lite med intervaller och såna grejer och istället satsa mer på återhämtningsträning och rena distanspass som inte innehåller någonting. Ofta blandade jag in till exempel en timme tröskel i de backarna som fanns under ett 5-timmarspass. Det är ju relativt tuffa pass och ska man tävla på det också blir det tufft. Man tycker jag borde ha koll på sånt där, men man blir lite hemmablind och är väldigt sugen och taggad och ambitiös. Ändå var jag duktig med återhämtning tycker jag. Efter etapplopp hade jag minst tre lugna dagar, kanske upp till fyra-fem ibland, där jag tog det helt lugnt. Felet var nog inte återhämtningen utan att jag tryckte på lite väl hårt med den träningen jag hade. Från att ha tävlat 50 tävlingar på ett helt år i Sverige med den konkurrensen och de distanser vi har här till att köra mycket mer tävlingar som är längre och med hårdare konkurrens. Allting är hårdare.
Men sen har jag ju lärt mig oerhört mycket under mitt år utomlands, i synnerhet Holland är ju ett sånt cykelland där det inte bara är viktigt att vara fysiskt stark, utan även saker som positionering i klungan, bankännedom, kantvindskörning och så vidare. Det är ett land som utbildar väldigt kompetenta cyklister, tillsammans med Belgien. I ett land med mer berg blir det mindre stress och hets, för där finns det backar som avgör. Visst, det kan gå fort fram dit också, men väl där tar alla sitt tempo. Medan i Holland om det är kantvind och du är duktig på det så kan det vara så att du sitter med i första gruppen med 200 man bakom dig som egentligen är fysiskt starkare."

Vad lärde du dig under säsongen där nere?
- "Det är svårt att sätta fingret på vad det är jag har lärt mig, men det är många små detaljer. Ett exempel är när Cykelcity var och tävlade i Estland i somras. Jag kände mig inte i särskilt bra form, men det var inte någon slump vilka som låg längst fram när det starkaste laget körde hårt i Tarttu GP. De fick med sju av sina åkare i första gruppen och de som lyckades släpa sig med i den stenhårda kantvinden var jag, Kirsipuu, Tombak och några till. Vi var sex stycken som gick med dem och det är ingen slump att det var vi. Man vet exakt hur det går till och när de kommer dra igång och vet hur man ska ta sig fram. Jag fick nästan knuffa ner Kirsipuu i diket för att ta min plats. Sådana saker är viktiga, vara medveten om att ”gör jag inte det här kommer jag åka av”.
Danskarna är bra på kantvind, men holländarna är riktigt grymma och i början åkte jag av i kantvinden hela tiden. Det är en konst att veta och inse när det är kört och skita i det och kasta sig ut och bilda ny vinge. Jag märker verkligen i år hur mycket bättre jag har blivit på att positionera mig i klungan också. Självklart missar jag även nu, men i åtta fall av tio sitter jag mer rätt än fel. Här i Sverige är det många som inte har någon aning om var de ska befinna sig någonstans och än mindre veta hur de ska ta sig dit.
Träningsmässigt lärde jag mig inte ett dugg. Inte ett dugg, mer än de misstag jag kände att jag gjorde. Jag kommer inte göra samma misstag om jag skulle ge mig ut en gång till."

Om han skulle ge sig ut en gång till?, tänker ni kanske. Men vid tidpunkten för vår intervju var ännu ingenting helt klart med något lag utomlands.

Rent formmässigt vände det halvvägs in i säsongen, eller hur?
- "Ja, men oflytet fortsatte. Druivenkoers Overijse i augusti var min bästa tävling på hela säsongen då jag blev 18:e man, på en 1.1-tävling. En dum grej med laget var att det var rätt schyssta hojar, ridley carbonram med Dura Ace, men så slängde de bara på Fulcrums billigaste hjul med torra gamla Vredestein-däck. Och på den tävlingen var det jätteregnigt och jävligt och resten av läget bröt tävlingen för de tyckte att det var för halt med de där gamla däcken. Kurvor och tekniska partier brukar vara mitt gebit, men den här gången sladdade jag och slirade omkring i varenda kurva genom hela loppet och jag lyckades släpa mig med tätgruppen. Det var bara 22 man som gick i mål på den tävlingen. Jag kände att jag var en av de starkaste i hela fältet. Det var kring den 25 augusti och sen helgen efter körde vi en mindre tävling i Holland och då kände jag mig också jävligt stark, men jag hade tränat ganska hårt då för jag hade två viktiga tävlingar i Tyskland som jag såg fram emot och som jag trodde stenhårt på. Första september blev jag sjuk och sedan blev jag frisk typ den 25 september. Längsta sjukdomsperioden i hela min karriär tror jag.
Sista proffsloppet som går i Belgien, Nationale Sluitingprijs i Putte Kapellen, summerade verkligen hela min säsong så bra. Återigen kände mig rätt bra, hade pigga ben och när vi gick ut på sista varvet av 13 så går det otroligt fort, jag ligger helt perfekt på femte hjul, stöter från klungan och får med mig Cedric Vasseur, Avermaet, Geert Omloop och fyra till. Vi var åtta man som kom iväg och jag skapade utbrytningen. Jag kunde namnen på alla andra i utbrytningen och vi började samarbeta perfekt och jag tänkte: YES! Vi kommer gå hem! Quick-step hade två man, Silence-Lotto hade två man, Skil-Shimano hade två man och så var det Gert Omloop och jag. Och så kör Skil-Shimano in utbrytningen!! De var förbannade på varandra efteråt, men det gick inte att skälla för mycket för en av killarna som körde in luckan vann sedan loppet. Han kände sig så stark och ville bara vara med där. Och jag: Stolpe ut, igen!"

Du nämnde utrustningen i laget. Allt var inte på topp alltså?
"Nej. Vi hade dessutom ett par högprofils-carbonhjul, ett helt gäng, men lagledningen var försiktiga med dem. Så fort vi tävlade i Belgien på lite sämre vägar fick vi inte använda dem. De började tryta på slutet av säsongen också. Ändå var det ganska tunga hjul, inga topphjul alls, ganska skraltiga lager, inga kvalitetsgrejer. Jag vet inte vad det var för märke på dem. Jag tycker ibland att lagen ibland satsar lite fel på utrustningen. De kan ha en massa teambilar, bussar, hur mycket kläder som helst och bra organisation och så prioriterar de så fel med en så viktig detalj som hjulen. Alltså de kostar 2595 kr på Cykelcity. Jag är inte särskilt materialintresserad, men någonstans drar ju till och med jag gränsen. Men man blundade ju för det och tänkte inte på det för gör man det så funkar det inte alls. Väl hemma på hösten kom ändå tankarna på utrustningen igen och jag tänkte, vad var det hjul egentligen, jag har ju för fan bättre träningshjul. De hjulen som Wille på Cykelcity byggde med 105-nav och Mavic-fälgar var bättre. Jag vet att jag körde ett GP-lopp på egen hand en gång, utan laget, och då kände jag ju att till och med de var bättre än lagets tävlingshjul."

Var det aktuellt med en fortsättning utomlands?
- "Jag förhandlade lite med ett annat holländskt continentallag i slutet av året, för att jag tyckte att de hade en bra approach till det hela. Han som drev det hade gått något motsvarande tränarprogram på högskola som jag och hade samma tänk och så. Lagkompisen som jag umgicks mest med i Time-Van Heemert skulle gå till det här laget, men de tappade intresset och då struntade jag i det. Det var inte så att jag ringde och tjatade på dem heller, så sugen var jag inte."

Fortsättning följer...