onsdag, januari 21, 2009

Samtal med Fredrik Ericsson, del II

Falun, 9 september, 2008.

Sugen på revansch efter skadeåret 2005 ville alltså Fredrik testa landsvägscykling på allvar. Team Cykelcitys lagledare Johan Ottosson hade sett honom tävla i Ringerike GP för Upsala CK året innan och blev imponerad av hans körning.

- ”Fredrik är en väldigt social kille och vi pratade en hel del med varandra under Ringerike, men det handlade inte om framtiden på det sättet. Det var senare på hösten som han tog kontakt och frågade om det fanns plats för honom i laget. Fredrik frågade han om han fick köra både på landsväg och mountainbike med oss, men vi tackade nej för vi ville bara ha landsvägscyklister med i laget. Vi höll kontakten under 2005 och när Fredrik själv valde att satsa på landsväg till 2006 var han välkommen till oss”, säger Ottosson och berättar vidare om Fredriks betydelse för laget:
- ”Vi har ingen officiell lagkapten, men Fredrik har helt klart varit den inofficiella kaptenen. Han har varit oerhört viktig för oss, på tävlingsbanan förstås, men han har varit minst lika viktig vid sidan om som en pådrivande kraft. Han hjälper flera killar i laget med träning och har alltid många tankar och idéer om hur laget ska utvecklas och bli bättre. Rent taktiskt kommer alla cyklister till tals och pratar ihop sig. Han har en mycket hög moral, ger alltid sitt yttersta oavsett om tävlingen är stor eller liten och är oerhört lojal mot sina lagkompisar, det är ju avgörandet i Svenska cupen ett exempel på då han offrade sig helt och hållet för Jonas Bjelkmark som kunde vinna. Han är sällan arg eller sur utan oftast glad och på bra humör.”

Nu går den gode Johan lite händelserna i förväg i min än så länge rätt så kronologiska intervju, så jag lägger locket på tills vidare. Fredrik inledde landsvägssäsongen 2006 med seger i Östgötaloppet och följde upp med ytterligare tolv segrar och en drös med pallplaceringar samma säsong. Han hade kort och gott hittat rätt. Målet att ta sig utomlands tycktes vara inom räckhåll, men det visade sig inte bli en lätt match. Efter att ha skickat ut massvis med mail till olika lag och inte hört ett pip lyckades han tillslut knipa en plats i holländska continentallaget Time-Van Hemert.

När gick flyttlasset?
- ”Träningen hade fungerat bra hela vintern och jag flyttade ner till Holland januari 2007. Min första tävling var Tour of Gabon i Afrika. Det var första gången jag träffade laget och lagledningen också. De sa att jag skulle få tävla mycket, lite beroende på hur det går, men att jag behövde det för att utvecklas. Gabon gick bra, cyclocross-VM också och likaså de första racen, till exempel Driedaagse van West-Vlaanderen, en 2.1-tävling med bland annat sju Protour-lag. Sista etappen körde vi över Kemmelberg och då var det tjugo man över andra sidan och jag satt med i den gruppen. Det kändes rätt overkligt att sitta där med Steffen Wesemann. Då kändes det bra, men sen gick det sakta men säkert sämre och sämre. Det ville sig inte riktigt. Hela tiden var det stolpe ut rakt igenom. Hade jag bra ben så var det nåt som krånglade eller så var jag den sista som inte kom med i den avgörande utbrytningen.”



Ni var iväg på ett träningsläger i Spanien tidigt också?
- ”Ja, lägret var jag ganska skeptisk till. Vi cyklade rätt mycket. 34 timmar på sju dagar och det enda vi gjorde var att cykla omkring. Jag som är van vid att alltid ha struktur på träningen, inte köra så mycket volym utan mer intervaller och grejer, tyckte det var rätt kasst. Men gud vilket slöseri med tid, minns jag att jag tänkte. Ingen specialträning alls, vi bara cyklade omkring på två led och växlade om.”

Gick det bra att komma in i laget?
- ”Jo, det är väl alltid lite svårt när det finns en språkbarriär, men alla kan ju engelska i ett holländskt lag så det var aldrig några problem så. Stämningen var god och det skojades och donades, men ändå ett nerköp från hur det var i Cykelcity. Marcel Beima, Jos Pronk och Roy Curvers var de tre bästa i laget, sen kom jag strax efter. Curvers drog sig inte för att kritisera andra i laget på tävlingar. Jag skällde ut honom en gång. Jag sa åt honom för att han fick panik när han missade den avgörande utbrytningen och började skrika och kasta flaskor, men då sa jag att om du är lagkapten får du ju försöka organisera oss andra och styra upp det hela. Vi styrde upp det till sist. Han var oftast ganska hård, särskilt mot vissa, riktigt grisig.”

Hur stor skillnad är det jämfört med att tävla hemma i Sverige?
- ”Jag upplevde steget som ganska stort. Allt är relativt, jag upplevde det som stort, men i början kändes det ganska bra ändå. Vid första tävlingen flög jag av så det stänkte om det på första etappen, men bara av ren orutin. Jag satt och fipplade med min regnjacka när vi gick in i ett parti med först kullersten och sen kantvind och backigt. Klungan var plötsligt en kilometer lång och jag var tredje sist. Men oj, vad händer där framme! Då insåg jag att det inte finns utrymme för några misstag, men ändå upplevde jag inte steget som så extremt stort då, men sen ju mer säsongen gick och i och med att det inte riktigt ville sig så upplevde jag ändå att det var ett stort steg. Toppen är inte så våldsamt mycket bättre där ute, men bredden är helt galen. Det är alltid 150-200 man till start och alla är de i princip lika bra som de tio bästa i Sverige. Världens bästa cyklist skulle kunna ha en dålig dag och göra resultat på sådana tävlingar, men för en annan, om man inte har det där sista lilla extra och är på topp så är det över.”

Fortsättning följer...

2 kommentarer:

Patrik Paulsson sa...

Du har talang för att skriva Tom, vad gör du på Eniro...

Mkt bra och intressant artikel, ser fram emot och hoppas att du kommer publicera hela!

Tom sa...

Tack Patrik! Men jag skriver på Eniro också! Fast det blir mest siffror förstås...