Kontrollerat ursinne

Jag hade förmånen att köra en riktig bil i dag. Ja, jävlar. Nu tar det några veckor att vänja sig vid Forden igen. Målsättningen till 2010 är klar. I juli ska jag också ha ett Sport Sharp-läge.

I Zlatans fotspår

Serien om unga fotbollstalanger i Malmö som går i Zlatans fotspår har gått mig nästan obemärkt förbi. TV-tittande är inget som hinns med nu för tiden. Som tur är finns SVT Play och efter att ha kikat lite på mötet mellan vinnaren Tibor Cica och Zlatan i Barcelona kan jag utan svårigheter konstatera att bilden av vår störste fotbollsspelare som media målar upp inte stämmer överens med verkligheten. Så klart. Det behöver man naturligtvis inget bevis för egentligen.
Det snedvrids, citat rycks ur sina sammanhang och individen själv har integritet och vill inte lämna ut hela sin personlighet i det offentliga ljuset. Skönt att få det bekräftat bara. Zlatan framstår ofta som en lynnig och arrogant seriefigur, ointresserad och nonchalant i mötet med media. Det är ett uppenbart val han gör, som han känner att han kan kosta på sig och leva med.
Många blir irriterade på att Zlatan inte bjuder på sig själv och det kan man naturligtvis tycka vad man vill om, bara man kommer ihåg att vi inte kan lära känna någon genom Sportbladet.

Dasvidanja

Så, då var nya numret av Kadens färdigläst. Bäst?

You nailed it, Jesper.

Hitting the spot

Med tanke på min bakgrund som tung sockermissbrukare borde det inte komma som en överraskning att jag helst tränar sweet spot. Två tjugor i dag igen. De är fina. Inte för jobbiga, men ändå bra betalt. Som hobbycyklist tycker jag om sånt. Det ska inte göra för ont. Det ska inte slita för mycket. Less is more, ni vet. Jag ska stilla sötsuget på cykeln några veckor framöver nu, kanske till årsskiftet. Sen är säkert kroppen sugen på något annat. Surt kanske?

Vän av ordning

När mina lönebesked kommer med posten stoppar jag undan dem i en byrålåda. Förut hade jag dem i en mapp, men när den blev full fick byrålådan duga. Där ligger också viktiga papper från Försäkringskassan och banken. I samma låda finns även några nummer av Kadens, en plastpåse med lite Enervit plus en del lösa skruvar och muttrar. Det finns mer där också, men jag har inte kollat så noga. Det är en temporär lösning som jag är nöjd med. Det fungerar. Jag har ingen ordning på mina papper, men jag vet att de finns där, någonstans, i lådan, när de behövs.
I köket har vi två stycken tomma kylskåpslådor stående på golvet sedan de blev över när vi köpte nytt kylskåp. De har samlat damm i några månader nu. Bredvid vid dem ligger något som hör till överskåpet, men som inte fått plats. Bråte alltså, mitt i köket. Marina brukar prata om dessa och peka med hela handen. Jag brukar nicka och humma instämmande. Hon känner irritation och måste ventilera när hon ser skräpet. Jag känner betydligt mindre och är tyst.

Leksaker ligger överallt i vardagsrummet. Överallt. Noahs bilar. Hans tågräls med tillhörande lok, vagnar, kranar, prydnadsgranar och gud vet vad. Kläder. Vi hänger och slänger kläder överallt. Nytvättade kläder hänger ständigt på tork, mest i köket och träningsrummet, men också på dörrar och stolsryggar.
Min fru och jag lever i samma värld, men vi ser på den med olika ögon. Det kryper i Marina. Jag ser hennes blickar, jag hör hennes ord, jag ser henne plocka. Hon plockar, plockar och plockar. Jag plockar också, när det blir outhärdligt, eller när hon säger till. Hon säger oftast till innan jag tycker det är outhärdligt. Ibland skriker hon, ilsket och uppgivet på samma gång. Jag försöker förstå. Jag försöker förstå varför brödsmulorna på bordet utgör en källa till irritation och jag försöker förstå varför den där strumpan absolut inte kan ligga kvar på samma ställe i tre dagar.

Det är inte lätt att vara olika. Ändå är vi inte som olja och vatten. Marina är inte pedant, för vore hon det hade vi inte varit tillsammans i dag. Skiten i köket ligger trots allt kvar och skräpar fortfarande. Jag är ingen hopplös slarver heller, som kastar kalsonger och prylar kors och tvärs över lägenheten. Vi befinner oss en bra bit ifrån extrempunkterna, men tyvärr ändå ganska långt ifrån varandra. Jag tror varken hon eller jag kommer att förändras något särskilt. Vi har varit tillsammans länge och detta är fortsatt en konstant kokpunkt.
Det handlar som vanligt att kompromissa och ge efter. Jag får skärpa mig så gott jag kan, försöka se oordningen med hennes ögon, medan hon får acceptera att bita sig i tungan och lida i tysthet ibland.

Skitkul

Marina skrattade hest och hjärtlöst åt en kvinna på Tv4:s Förlossningskliniken nyligen. Jag kunde också uppskatta det roliga.
Kvinnan, som var mitt uppe i förlossningsarbetet, klagade uppgivet och ropade:

- "Jag önskar det vore över nu, så jag får sova!!!"

Hahahahhahahhhhaahahaa!!!!

Cameron om Avatar

Terminator.
Aliens.
Avgrunden.
Terminator 2.
Titanic.

Jag har hoppat över några, men James Cameron är ingen som spottar ur sig filmer på löpande band. När han däremot bestämmer sig för att göra något brukar det bli bra. En filmskapare i ordets rätta bemärkelse.
Harry Knowles på Aintitcool.com tipsar om en intervju med Cameron som finns hos CNN. Mycket bra. Klicka här för att komma dit.
Jag har höga förhoppningar på Avatar, som har premiär i slutet av december, men är inte helt övertygad än. Precis som det ska vara.

Rope-a-dope

Uppträngd mot repen, men inte knockad ur ringen. Så kan man väl sammanfatta dagens holmgång med CompuTrainern. Jag körde lite defensiv Ali-Foreman-taktik och överlevde två tjugor mot alla odds. Effekt- och Borgmässigt såg det faktiskt inte alls illa ut, medan hjärtat reagerade som om jag körde fyror. Tappat lite slagvolym de senaste veckorna kan tänkas. Fint att vara tillbaka. Många ronder kvar.

En comeback med sug

[SUNDSVALL]
Penicillinkurer, muffins och chokladbollar.
Tom Wieselblad har 22 tunga dagar bakom sig. Bokstavligt talat.
I morgon tisdag är det över.
Comebacken alla har väntat på är här.
- "Alla vet jag väl inte, men det ska bli skönt att komma igång igen", säger han blygsamt när vi träffar honom i TV-soffan på måndagskvällen. Tinas hurtiga Cook-along skymtar i bakgrunden. Tom gör ett något rundlagt intryck när han sitter tillbakalutad och vilar händer på magen, men dementerar bestämt en viktuppgång:
- "Det har gått förvånansvärt bra att hålla vikten de senaste veckorna faktiskt. En 100 procentig dementi är kanske lite felaktig, men det handlar inte om många kilon. Ett par, högst."

STOLT

Han berättar med stolthet i rösten om tiden som gått, om de många äventyren med smöret, sockret och fingrarna i mjölpåsen. Bakverken har formligen poppat fram ur ugnen och den lilla frysen är numera fylld till bredden med muffins och andra härligheter.

Men det som till en början var förknippat med lust och glädje har den senaste tiden blivit ett tungt ok att bära.
- "Jag har fått dåligt stöd av familj och anhöriga. Vänner och bekanta som kommer på besök äter väldigt lite av mitt fikabröd. De säger att de tycker om muffinsarna, så det handlar inte om det, utan mer om deras bristande deltagande."

ENSAM I SOCKERSTORMEN

Han berättar om svåra stunder då han fått offra sig och tvingat i sig återstoden av många fyllda bullfat. Att slänga eller spara kommer inte på fråga.
- "Jag klarar inte av det. Det går bara inte", säger han och tittar ner.
Sockerdjävulen är ständigt närvarande i Wieselblads liv och som hobbycyklist med orealistiska målsättningar har det blivit hans tuffaste motståndare. Den ofrivilliga vilan i samband med bakteriellt insjuknande har inte gjort det hela lättare, då sträckan till skafferiet tycks bli kortare när han inte tränar.
- "Jag känner inte av någon träningsabstinens trots all vila, men saknaden av endorfinpåslag verkar ändå ha negativa effekter i form av ångest, sockersug och mera ångest. Det är en ond cirkel jag har svårt att ta mig ur själv."

COMEBACKEN OCH FALLGROPARNA

Ensam är trots allt stark i det här fallet, då Tom helt på egen hand bestämt sig för att börja träna i morgon. Han vågar sig inte på en prognos om träningspassets utfall, utan är bara glad att få gränsla sadeln igen. Tillbaka där han hör hemma.
Men bara några meter därifrån, ett par steg genom hallen, finns frysen i köket med sina ständiga lockrop. Viskande muffinsar och förföriska chokladbollar, alla redo att kasta en skugga över drömmarna igen.
- "Jag har lärt mig att leva med det här nu och tar en dag i taget."

En blåögd finne skriver om en annan

Blev ni inte också lite extra ledsna i ögat när Harri avslöjades som fuskare? Vissa dopningsfall svider mer än andra. Gamle gode Kirvesniemi, helyllefinnen som åkte med huvet på sned.
Fan.
42 år gammal bestämde han sig för att fuska för första gången, på hemma-VM i Lahtis. Tolv år tidigare vann han VM-guld på 15 km klassiskt i just Lahtis. Då var han självklart ren som snö.
Absolut. Naturligtvis. Kyllä.
Dumt att trilla dit i sista mästerskapet och smutsa ner en annars så fin karriär. Jag fattar ingenting.

Jag hatar torkarblad

Torkarbladen till Forden har börjat knirra. Slitna, förmodar jag. Alltid lika tråkigt. Nu återstår bara att se om jag försöker montera nya själv eller om jag kryper till korset på en gång och frågar mackpersonalen om de kan hjälpa mig. Eller frugan kanske? Eller finns det torkarbladsinstallatörer man kan besöka? Det borde det göra. Jag kan inte vara ensam.

Eller så är jag det.

Gääääsp

Lika spektakulär och underhållande som han är på fotbollsplanen, lika ointressant och intetsägande var intervjun med Messi i kvällens Sportspegel. Jisses, där snackar vi målarfärg som torkar. Men det är inte munlädret Barcelona betalar honom miljoner för eller världens fotbollsfans älskar honom för, nej, det är för hur han kickar lädret. Gudabenådad.
Ett seriöst och bra försök av SVT att göra något om den bäste. Sämre gick det för Sporten på TV4 som behandlade ämnet Petter Northug i ett ytligt och löjligt reportage. Det har vi dock vant oss vid från den redaktionen vid det här laget.

Fristilspoesi

Charlotte Kalla åker ännu bättre fristil nu. Hon säger att hon har slipat på några detaljer i åkningen och att hon sätter tekniken på ett annat sätt. Det syns, trots att hon skejtade vackert redan förut. Det är fantastiskt att se. Det gränsar till magnifikt. Björgen stapplar fram som en bredbent orangutang i jämförelse. Lite generande att se dem i samma bild. Kika nedan för att njuta. Vi har många fröjdfulla dueller att se fram emot i vinter.

Vår egen muezzi

Vilodagen började 04.00. Jag tror inte Alve har hört talas om det tredje budordet, eller det fjärde heller för den delen, det om att visa aktning för sin far och mor. Han heter förresten bara Alve än så länge. Lite grann som ett husdjur. Efternamnet får han när han börjar uppträda civiliserat och visa mer mänskliga drag.
Med Noah var problemen med tidiga uppstigningar mindre. Då fanns inget äldre barn att ta hänsyn till. Då kunde han gott få ligga och pladdra i mörkret. Då kunde vi ligga kvar under täcket och dra oss.
Nu brinner det i buskarna vid första antydning på monolog i spjälsängen. Noah uppskattar inte sin lillebrors minaretliknande egenskaper på morgonkulan. Nej, upp i bärselen och ut ur sovrummet med detsamma. Vi får rulla ut bönemattan i köket i stället.