Avresa

Medicin från Motala

Är inte på mitt bästa blogghumör, men vill ändå tacka Lena Wahlqvist på LeWa Sport för mössan hon har skickat till mig. Den har redan kommit till användning under de värsta feberfrossorna. Du är en pärla.

Tack för den!

Aber natürlich åkte jag dit på flunsan. Feberyrade mig igenom halva natten och har i dag gnällt ikapp med Alve, två år. Han är också tagen av stundens hetta. Sockerpundare junior fick knappt i sig godiset jag köpte åt honom. Då är det illa ställt. Senior, å andra sidan, ställde på egen hand av en kladdkaka i första bästa backe. Det ska till mer än 39 graders feber innan jag tappar sockersuget.
Ser annars mycket fram emot resan till Los Angeles nästa vecka, om vi kommer iväg. Tassa på Venice Beach med ett par nyinköpta Vibram Bikila LS som jag hoppas finna till bra pris på andra sidan pölen. Den vite kenyanen in spe.

There is no influensa

Sitter här och väntar på influensan. Det känns så i alla fall. Som att ligga fastspänd på rälsen och höra tåget närma sig. Känna vibrationerna i kroppen. - "You hear that Mr Wieselblad? That is the sound of inevitability", som en viss Mr Smith skulle ha sagt.
Alla i familjen har trillat dit. Bara jag återstår. Med en vecka kvar till kalifornisk avfärd. Please, let me be. Please.
Eller har jag kanske ödet i mina egna händer? Vad tror du, Morpheus, kan jag undvika influensan?
- "No, Tom. I'm trying to tell you that when you're ready, you won't have to."

It's alive

Suddade bort de gångna träningspassens sura min och levererade semi-godkända watt under kvällens båda tjugor. Liket lever osv.

No pressure, only pleasure

35 minuters löpning under stjärnklar himmel gör susen för själen. Jag älskar verkligen löpningen. Sen att jag har större talang för tvåhjuling är en annan sak. Det förtar inte glädjen när jag snörar på mig skorna. Snarare tvärtom skulle jag vilja påstå. Inte samma prestationskrav där. Bara njutning.

Vecka 7

Vilken cirkus det är sista timmen innan barnen ska lägga sig. Varken jag eller Marina hade det bästa tålamodet i dag. Inte för att killarna brydde sig ändå. Fullt ös, medvetslös. Nu har dock lugnet lagt sig och vi kan hämta andan ännu en gång.
Träningen har gått knackigt ett tag, men lyckligtvis känns helgen ändå som ett litet steg framåt. Spände inte bågen för mycket, utan nöjde mig med att bara genomföra två mediokra träningspass. Effektmässigt har det inte hänt mycket sedan årsskiftet, ingenting alls för att vara ärlig, och det beror förstås på den minimala träningsvolymen. Det går inte att trolla med watten.
Vecka 7: Fem timmar.