måndag, januari 26, 2009

Samtal med Fredrik Ericsson, del V

Falun, 9 september 2008.

Fredrik körde sitt första SM-tempo 2006 och slutade tolva den gången, trots att han gick ut alldeles för hårt de första kilometrarna och fick sota för det under resten av loppet. På SM i Uppsala året därpå blev han sjätte man och hade mindre än en minut till medalj.
2008 arrangerades SM på hemmaplan i Falun och Fredrik gjorde allt för att maximera sina chanser. Fler träningspass på tempocykeln under vintern och noggrann rekognoscering av SM-banan i Svärdsjö. Fyra gånger körde han den krävande banan innan det var dags på allvar.

Berätta om SM-tempot.
- ”Det är alltid lätt att dra på för hårt i början, så jag körde återhållsamt de första kilometrarna. Jag tittade på hastighetsmätaren och såg att det gick 48 km/h – herregud, det räcker liksom. Man behöver inte åka 50 km/h första kilometrarna. Efter inledningen gick jag mer på känsla än på effektmätaren. I början är det bra att gå på ett objektivt märke, som effektmätaren, men för att sen ta ut det allra sista, då tycker jag det är bättre att gå på känslan.
Jag hade radiokontakt med ”Otto” hela tiden, men det var för låg volym och det blåste för mycket och med ljudet från dischjulet hörde jag knappt någonting. Uppför Vintjärnsbacken hörde jag vad han sa och vad folk skrek och då fick jag veta att jag hade kört jämnt med Thomas Lövkvist fram till dess. Gustav Larsson startade ju bakom, så vad han höll på med visste jag inte. Då kände jag att jag är i medaljform idag. Hade jag kört så pass lugnt dit fram och ändå var med så bra, då är jag med i medaljstriden, tänkte jag.
Vid vändpunkten var jag lite orolig för jag hade fått rapporter om att det skulle vara motvind hemåt och medvind ut, men sen när jag kom dit bortåt kände jag att det var precis tvärtom. Jag var rädd att jag hade hållit igen för mycket, men då hörde jag av ”Otto” igen att jag bara var nio sekunder efter och det kändes bra, för jag hade mycket kvar att ge. Det här ser bra ut för min del. Jag började se Marcus Ljungqvist framför mig också och tog tid på ”Gurra” och såg att han inte var mycket före. Sen kom jag ikapp Marcus utför Vintjänsbacken och efter det går det lite upp och ner. Och sen på en av de sista knäpparna uppför står Christer Olsson där och bara vrålade rakt ut:

- Du kör för guuuld!

Men shit, jag kanske är med och kan vinna det här, och då taggade jag till ordentligt. För i helvete nu får du fan ta ut allt sista biten. Åk inte och mesa här längre! Nu måste det göra ont. Och det är lite intressant, för de som satt i bilen bakom sa att där fick Marcus ge sig efter att ha kört bakom mig några kilometer. Och precis efter Christer Olsson, så drog jag iväg ifrån honom. Jag tror att det var därifrån och in som jag tog de där sista 25 sekunderna mot Gustav som jag vann med. Hade jag kört 20 sekunder för snabbt de första fem kilometrarna kan jag ha tappat mycket mer på slutet istället. Det gäller att ha kvar krafterna på rätt ställe.
Jag hade 440-470 watt i snitt uppför Vintjärnsbacken, det är viktigt att ta i och lägga så mycket av sina krafter man kan på de partier där det går som långsammast, eftersom vinden är en mindre faktor där. Jag tog det väldigt lugnt (en bit under 400 watt) sista kilometern fram till den backen för jag visste att den var ett nyckelparti på banan.
Även om jag var med i guldstriden så tänkte jag att det blir jäkligt tight, på sekunden liksom. Jag satsade på guld, men de kommer slå mig liksom. Motivation won’t get you very far if you don’t have the legs. När Thomas gick i mål var han helt säker på att han hade vunnit, f-n vilket bra tempo jag fick till, nu kommer jag slå Gurra och så fick han stryk med sju sekunder av honom och Gurra var ju rätt pissed han också eftersom hade trodde att han skulle vinna bara han slog Thomas.
Jag trodde inte det var sant. Även om SM-tempot var mitt stora mål så var målet bronset. Det var bara bronset, bronset, bronset, och sen på prispallen var det liksom: vad gör den här guldmedaljen här?”


Jo, guldmedaljen hängde faktiskt runt Fredriks hals, och i och med det var karriärens dittills största framgång ett faktum. 51 krävande kilometer på 1:06:14, 25 sekunder före Gustav Larsson och 33 sekunder före Thomas Lövkvist.
När jag frågade Fredrik om han redan den morgonen kunde känna att han hade något stort på gång svarade han nej. Jag fick inte det romantiska svaret jag trodde. Tempoloppet i Laxå var ett bättre lopp effektmässigt trots ett 19 mil långt linje dagen innan. Sanningen är helt enkelt den att Fredrik är väldigt jämn som cyklist. En idrottare som är oerhört duktig att hitta rätt prestationstillstånd mentalt och alltid ge järnet. En förmåga som få besitter.

Mitt på dagen byter Fredrik om och ger sig ut på en kortare löptur. Det duggar lätt på vägen till idrottshallen vid Lugnet, där Fredrik gör några styrkeövningar som mest handlar om att träna mage och rygg. Han tittar snabbt in hos kompisen Jens Westergren på LIVI innan det bär iväg hemåt igen.



Fortsättning följer...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant och härlig läsning som vanligt!

Anonym sa...

Fan va grym du är Tom, underbar läsning... keep on going!
www.johangustafsson.bloggagratis.se

Unknown sa...

tog det lugnt... en bit under 400... Mein gott!