Småkyligt

Vi tänkte att en kort promenad på byn skulle göra susen för hälsan. Tanken var god, men den frös till is efter två minuter. Jag tror min fru pratade med mig, för jag såg hennes läppar röra sig, men mina öron fungerade inte längre. Försökte blinka med ögonen som svar, men det gick inte heller. Noah satt som en stelfrusen staty i pulkan. Tre minuter senare var vi hemma igen. Mycket väsen för ingenting. Det kan bara vara en känsla jag har, men är det inte lite mer av ett projekt att komma ut med barnen nu jämfört med sommartider, hej hej? Om vi var ute fem minuter tog det en halvtimme att komma ut. Vi gillar vintern, det märks förstår jag. I dag är det extra mysigt ute. Inte nog med att det är minus 47 grader, det blåser också, vilket ger en köldeffekt som fryser vilken knäled som helst till is. God bless my CompuTrainer.