Minuter som stod stilla

Jag mötte ett äldre par i dag. De hade varit gifta i över ett halvt sekel. Jag är glad att våra vägar korsades, om än för bara några minuter. De var så vackra. Så perfekt sammanfogade av tidens erosion och kärlekens rullstensåsar. De var som när gamla är som bäst. Ni vet. Man ser det med blotta ögat. Och man känner det, rakt igenom hela kroppen. Den där kärva, sammankittade, diamanthårda sammanhållningen. Den sträva, kärleksfulla jargongen, de milda blickarna och de överseende leendena och skratten över varandras fel och brister. De som inte längre känns så, de som bara känns som smala, välbekanta sprickor i vägbanan, i en annars perfekt asfalterad väg.
Jag tänkte nästan inte på vad vi gjorde tillsammans, hur jag hjälpte dem, eller om de ens behövde det. De var som om de hade skickats min väg för att påminna mig om något. Eller ge mig hopp om något. Maken dröjde sig kvar, sa tack, hej då och log mot mig. Jag log tillbaka och tackade, hoppas bara han kände hur mycket.