Det sägs att Michelangelo såg sina skulpturer i marmorblocken när de kom fraktade från Carrara. Han kunde känna dem där inne. Det var bara en fråga om att hugga ut dem. Med mejsel och hammare. Med tålamod, kraft och precision.
I kväll stod ett annat sorts marmorblock på löpbandet nere i källaren. Jag kan inte påstå att jag ser löparen ännu. Eller känner honom för den delen. Råmaterialet är knappast av samma kvalitet som det Michelango fick från marmorbrottet i Carrara heller, det vita guldet.
Nej, jag ska vara glad om jag lyckas karva ut någonting som liknar en löpare över huvud taget. Men skam den som ger sig. Bara kroppen håller och ger mig tid att jobba blir det spännande att se slutresultatet så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar