Spy Hunter

Jag hade många spel till min gamla Commodore 64 på 80-talet, men ett som vevades fram oftare än andra på bandstationen var Spy Hunter. Bilspel har alltid legat mig varmt om hjärtat, och här fanns de flesta ingredienser jag behövde för att ha kul. En snabb bil, tät trafik, gott om fiender och ett grymt soundtrack. Spelet låg kvarglömt långt uppe på minnets stökiga vind tills i lördags, då jag körde linjeloppet i Falun. Jag är inget tekniskt vidunder på cykeln, även om jag blivit bättre med åren, så därför försöker jag alltid se och lära av andra som har större kunnande på området. Min tränare Fredrik Ericsson har tävlat utomlands hela våren för sitt holländska lag Time-van Hemert och när jag fick se honom ta sig fram i klungan med smidighet och ackuratess fick jag en inblick i hur det ska se ut när man vill avancera mellan sina konkurrenter och ändå spara kraft. Det var en fröjd att se och därtill mycket lärorikt. Det mesta går säkert att lära sig, men en del måste ändå vara medfödd talang. Bakgrunden som MTB-cyklist skadar säkert inte heller. När jag vill nå en högre position i klungan cyklar jag alltför ofta på vänster utsida, där vinden blir en jobbig motståndare och där man får ödsla onödig kraft. Varför syssla med sådana dumheter när man kan avancera inuti klungan där det är i det närmaste vindstilla? Jo, det är svårare, kräver bättre teknik och en smula mer mod och finess.