Solleröloppet + Soldvarvi

Placeringar som 16 och 19 är inget att höja ögonbrynen för i normala fall, men den gångna helgens tävlingar är inte vilka som helst och med lite mer rutin, erfarenhet och timing hade jag kunnat nå ännu högre upp. Nu gjorde jag inte det, men jag cyklade mot Sveriges bästa elitcyklister utom de starkaste proffsen och kände att jag kunde mäta mig med dem.
Både Solleröloppet och Soldvarvi präglades av Cykelcitys dominans. De skickar iväg sina starka cyklister om och om igen tills de är nöjda med utbrytningens konstellation och efter det är vi andra maktlösa att göra någonting åt det. Vi är utspridda i för många lag och saknar förmåga att organisera oss i kampen mot dem. Det är lite trist. Cykelcity tävlar på ett frejdigt och offensivt sätt och förtjänar bättre motstånd. Båda publik och cyklister skulle få det roligare då.
Solleröloppet, med sina 190 mäktiga kilometrar över mycket tuff terräng, blir allt som oftast en ren överlevnadstävling. Det gäller att ligga högt upp i klungan när man når backarna runt Orsa för att kunna hänga med och inte hamna på efterkälken. Många släpper och fältet blir oerhört splittrat. De flesta ligger på gränsen för vad de klarar av och varje liten fartökning gör oerhört ont i benen. Om det är glatt och tjattrigt i klungan fram till Orsa så är det tyst som muren i stigningarna kring Skeer och Stackmora. Det enda som hörs är ansträngd andhämtning och ekrar som skär genom luften. Publikens hejarop hjälper, men ibland hör man dem inte.
Efter första varvet i Orsa hade fältet decimerats kraftigt. Hundra man hade plötsligt blivit 25. Två krascher på vägen fram till backarna hade också skördat sina offer. Sjukhuset i Mora fick ta hand om allt från skrubbsår, hjärnskakningar, brutna nyckelben och revben till sprickor i bäckenben. Jag klarade mig undan med en hårsmån båda gångerna.
I den lilla huvudklungan manade utlandsproffsen Nicklas Axelsson och Viktor Folkesson på oss andra att hjälpa till. Vi gjorde några korta handtag, men i stort var det bara lag med fler cyklister än en som kunde bidra mer än hjälpligt. Luckan till täten, Cykelcitys Petter Renäng och Robert Österling, höll sig länge mellan två och tre minuter. Bitvis tog vi in en del, tack vare monstruösa förningar i täten av Folkesson och Axelsson, men främst av den sistnämnde. Jag har aldrig bevittnat något liknande förut. Inget tvivel om vem som var åkstarkast i fältet på midsommarafton. En mil före Gesundaberget gav han upp hoppet om att nå ifatt täten och farten i klungan övergick i motionstempo. Cykelcitys kvarvarande killar i vår klunga kunde konstatera att segern återigen var deras. I loppets slutskede var de pigga och fräscha och kunde knipa många av tätplaceringarna. Jag slet mig uppför Gesunda med mina sista krafter och försökte sedan spurta efter bästa förmåga. Klippet i pedalerna räckte inte till och jag rullade i mål på en 16:e plats.
Tack vare fredagens insats hade jag kvalificerat mig till lördagens GP-lopp Soldvarvi, som blev en fartfylld affär i Cykelcitys färger. Jag var nära att flyga av åt fel håll de första varven då farten var ohygglig inledningsvis. Hela fältet var utsträckt som ett långt pärlband och attackerna avlossades hela tiden. Efter några varv hade jag blivit varm i kläderna och kunde avancera i klungan. Jag hade roligt på cykeln under hela tävlingen och försökte cykla aktivt och vara med långt framme. Benen kändes nästan bättre än dagen innan, vilket tyder på att formen är god. Återhämtningen fungerar. Återigen var jag för svag i spurten för att nå en topplacering, men jag hade ändå fått ut mycket av dagen. Bättre fartträning får man leta efter.
Nu kan jag inte göra så mycket mer åt formen inför tempoloppet på torsdag. Förhoppningsvis har helgens hårda tävlingar vässat mig ytterligare så att jag kan göra mitt livs lopp i Uppsala. Motorn är trimmad till max och är redo att varvas riktigt högt. Efter förra årets magplask på tempoloppet i SM är jag oseedad och får starta före favoriterna. Det passar mig bra. Jag lovar att ge dem ett riktmärke att bita i.