Långsamhetens lov

Regnet föll och vägarna var dränkta med vatten när jag ställde trainern på verandan till Anders och Ingers hus i Sunnersta utanför Uppsala på onsdag kväll förra veckan. De är gamla bekanta till mina föräldrar och hade vänligheten att ge husrum till hela min familj under SM. Regnet föll och det var dags att väcka benen efter några dagars mycket lätt träning. Jag hade tak över huvudet och såg ut över den vackra tomten och det övriga villaområdet. Benen gick av sig själva. En kvart in i passet ökade jag trycket och lät pulsen sakta stiga. Minuterna passerade och jag kunde inte göra annat än att njuta av den syrerika luften som jag andades in och gav energi till min formtoppade kropp. Pappa kom ut och höll mig sällskap en stund. Han behövde inte höra så mycket ifrån mig, han såg själv. Ångan rykte från min svettiga överkropp de sista minuterna och Marina log när hon fick höra ett belåtet mumlande från mig. För att göra en lång historia kort: Fredrik hade hjälpt mig till formtoppens svindlande höjder och jag var redo att ge järnet på torsdagen.

Nu blev det inte så. Istället sitter jag nu hemma några dagar senare med ett gipsat ben och en spricka i bröstkorgen. Så kan det gå. Livet blandar friskt mellan högt och lågt. Från att ha klagat på att jag inte haft tid att hinna med träning, familj, jobb och alla övriga sysslor som vardagslivet innehåller är tid nu det enda jag har. Det går inte undan längre. Det står stilla. Jag rör mig som en krympling och kan varken hjälpa Marina med Noah eller knappt gå på toaletten själv. Trappan i mina föräldrars hus som jag tidigare avverkade med några spänstiga kliv hasar jag mig nu saktmodigt uppför på rumpan i två minuter. Jag är mitt i livs form, men mer gipsad än någonsin!

Även om ingenting var helt fastslaget när satsningen inför den här säsongen började, så hade jag tankar på att runda av till hösten. Med ett bra SM, U6 Cycle Tour och några avslutande fina insatser i svenska cupen hade jag haft sinnesro att lägga elitcyklingen på hyllan. Det intalar jag mig nu i alla fall. I dagsläget vet jag inte hur jag ska göra. Den idrottsligt bottenlösa besvikelsen blandas med glädjen och tacksamheten över att jag, pappa och den mötande bilisten klarade oss undan allvarliga skador. Det är självklart det enda som egentligen räknas. Tyvärr är dock inte alltid människan så rationell och förnuftig. Känslor, drömmar och självförverkligande vill också vara med och få sin del av kakan. Maslows behovstrappa har trots allt fem steg. Jag vet inte om jag kan leva med att inte få skriva färdigt mitt livs cykelkapitel. Tiden, min bundsförvant, får utvisa vad som är möjligt och inte möjligt i den närmsta framtiden. Mycket hänger också på hur läkningsprocessen går under gipset. Frakturen i min vänstra fot är så pass komplicerad att det inte är säkert att jag ens kan träna på den nivå jag tidigare gjort. Jag får helt enkelt vänta och se. Enkelt blir det inte, men jag har inte mycket annat att göra.