Den tunna röda linjen

Det är en balansakt ibland, att träna. I alla fall för oss med någon form av vilja att förbättra oss, att tävla, eller kanske delta i något motionslopp och förbättra tiden eller placeringen från ifjol. Ambition kan vara både bra och dåligt. Den kan både hjälpa och stjälpa oss. Jag vill väldigt mycket med min cykling. Jag är resultatorienterad och tävlingarna är orsaken till att jag lägger ner så mycket tid och energi på det här. Cyklingen i sig som motionsform är fantastisk, men det är tävlingsmomentet som driver mig till att träna så hårt som jag gör. Kanske för hårt ibland. Det är lätt att bli förblindad av ambitionen, lägga i en tyngre växel och öka kadensen, förlänga distanspasset med en extra timme eller lyfta på mer vikter på skivstången. Den tunna röda linjen finns alltid där, vi nuddar den med tårna ibland, kliver till och med över och måste ta ett eller två steg tillbaka för att hitta rätt igen. Det är svårt att träna med så hög ambition. Då är det bra om man har någon som kan se på saken lite mer objektivt, som inte är så insnöad. Jag har slarvat bort några hårda intervallpass nyligen på grund av för hög intensitet, jag har inte vågat ta det lugnare. Jag vill ju så mycket, och så gärna. Det är så svårt att backa de där tio watten som krävs för att få mer kontroll och möjlighet att orka bättre. Jag är verkligen glad att jag har en tränare, ibland glömmer jag bort hur nyttigt det är. Every man fights his own war, visst, men ibland behöver man hjälp att inse att mindre faktiskt kan vara mer.