Två distanspass

Jag hade tänkt skriva ett riktigt fett inlägg om mitt distanspass idag, men nu vet jag inte om jag orkar. Jag råkade nämligen läsa Öijers senaste kapitel i hans egen lilla dagbok. Herregud, det tog ju aldrig slut. Först ett distanspass på cykel och sen det där. Tangentbordsdiarré av stora mått, men det var ju faktiskt ingen skit på det sättet, utan rätt kul att läsa ändå. Underhållningen till trots spädde det på min redan påtagliga distansgrinighet. Jag stumnade liksom en gång till, ungefär samtidigt som Fredrik, men då var slutet nära i alla fall. Det blev lilla klingan den sista biten, men jag lovar att jag läste varenda rad. Jag är inte den som bangar när hammaren gnuggar hjässan.

Ser man på, nu har jag lyckats skriva några rader tillslut. Det var fint att cykla idag, snudd på perfekta förhållanden, Alnön visade sig som vanligt från sin vackra sida, trots att morgonen aldrig riktigt ville bli dag. Jag hade bra fart de tre första timmarna, men jag tynade bort på slutet. Det ska dock inte min nya energi Enervit lastas för. Jag är helt enkelt för vek just nu. Riktigt mesig för att vara ärlig. Har surat och jämrat mig hela eftermiddagen. Foten mår kasst efter en lång promenad igår och dagens fyra timmar på det. Kan knappt sätta ner den utan att det gör ont. Det var länge sen det var så, men det är bara bra att den får jobba lite. Skitfot. Reste mig från sadeln extra mycket idag och riktigt rev mig uppför backarna med svingande vevarmar. Jag hade inte ont då och så länge det förblir så är nöjd. Nöjd kanske är att ta i, Marina har fått ge mig några verbala snytingar för att rycka upp mig ur den mentala dyn. Nej, nu ska jag sluta ordbajsa, det här är ju inte ens kul. Imorgon får kroppen vila och jag ser verkligen fram emot en fridfull och glad julafton med familj och släkt. God Jul på er!