Andra fiol

Det finns mycket att berätta. Samtidigt har jag inte så mycket att säga egentligen. Jag satt väldigt långt bak i orkestern idag. Då menar jag riktigt långt bak. Så långt bak att jag satt bakom den bakersta raden av musikanter och spelade luftgitarr efter ett notställ utan noter. Ändå ville jag verkligen. Jag försökte hålla modet uppe och intalade mig själv att det skulle släppa, att jag snart skulle kunna ge mer i Sjulsarvsbacken bara jag kom in i loppet. Men det fortsatte envist att vara skitjobbigt. Jag fick köra på lättaste växeln gång på gång och hoppades att killarna där framme av någon outgrundlig anledning skulle vilja ta det lugnt hela dagen. Då hade jag kanske kunnat hänga med. Men det blev förstås inte så. Jag slet mig ikapp efter varje uppförsbacke likt en adrenalinstinn betongsugga och kunde andas ut någon minut i klungan innan det var dags igen. Hann med lite sightseeing innan tåget lämnade perrongen för gott. Satt bakom store Gustav Larsson en stund och njöt av att allt luftmotstånd försvann, klättrade bredvid Marcus Ljungqvist och tänkte att kan han så kan jag. Men jag kunde inte. Jag var aldrig ens nära. De cyklar i superstallet CSC och jag fick ge mig först av IF Castors modiga manskap. Jag hade en dålig dag adderat med min bedrövliga vinter och vår. Tillslut gick gummibandet av och jag fick se mig passerad av den långa karavanen av servicebilar. Med nerböjt huvud och ett knä som gjorde sig påmind när laddningen lagt sig rullade jag färdigt det femte eller sjätte varvet av 14. Men bara nästan. Jag ville inte cykla under målskynket utan vek av 100 meter innan och svängde in på bilparkeringen. Där fick jag en kram av Marina som sa att hon i alla fall älskar mig. Jag älskar dig också.