I said Aouita!

Nej, det är inte jag på bilden. Hade jag haft samma talang som killen på bilden hade jag förberett mig för OS just nu. Så i stället för Pekings National Stadium, eller fågelboet som det också kallas, får jag snällt nöja mig med Baldershovs IP. Men skit samma, 400 meter i Kina är 400 meter i Sundsvall också. Det finns både för- och nackdelar med att träna på en friidrottsbana. Imorse tassade jag iväg och körde norska intervaller och det var en skön omväxling för mina sargade fötter att springa på en jämn tartanbana och dessutom lätt kunna se hur långt jag hann springa på varje intervall. Men däri ligger problemet.
Det går inte att gömma sig på en löparbana. Är du inte snabb märks det ganska omgående. Man glömmer lätt hur långt 400 meter är, hur lång tid det tar att tillryggalägga den sträckan. Efter en stunds huvudräkning i morgonsolen kom jag fram till att en kilometer är lika med 2½ varv. Att springa en kilometer på eller knappt under fyra minuter är ingen konst för en vältränad individ, men att göra det ner mot tre minuter eller under är en helt annan femma. Då krävs lite mer grenspecifik talang. I alla fall om man ska hålla den farten några kilometrar. Då räcker det inte med ett högt syreupptag och järnvilja. Nej, då måste du ha talang för löpning och ett steg för löpning. Det har inte jag. Fan.
Brittiska BBC:s dokumentär om Sebastian Coe, "Born to run", är en av mina absoluta favoriter i TV-historien. Kolla till exempel nedanstående klipp, ungefär tre minuter in, när Sebastian springer 6-8 stycken 800 metersintervaller på Rivelin Valley Road i Sheffield, påhejad av pappa och tränare Peter. Där har ni ett steg för löpning, milt uttryckt. Backträningen vid 7:30 är inte kattskit heller.