Världens mest komplette cyklist är ironiskt nog inte tillräckligt komplett för att vinna Tour de France. Det hjälper inte att han har ett av världens vackraste namn heller. Alejandro Valverde Belmonte tycks gå samma väg som Sean Kelly och Laurent Jalabert gjorde innan honom. Otroliga cyklister som behärskade all typ av cykelåkning, men som saknade den där sista lilla gnuttan av etapploppsgåvan som ett fåtal andra har. Visserligen har "El imbatico" fortfarande många år på sig att vinna la grande boucle, men tecknen ser inte bra ut. Svårt att hålla en jämn, hög nivå över tre hela veckor och dessutom för svag på tempo, något som inte bara visar sig mot klockan utan även på tuffa bergsetapper där han saknar förmågan att gå på hårt och länge utan att vända sig om. Förmågan som till exempel Contador har. Förmågan att bara kötta på tills konkurrenterna får vika ner sig en efter en. Armstrong hade den, Indurain likaså. En annan som jag också börjar förlora hoppet om i Tour de France är Thomas Lövkvist. Han började lovande med ett fint tempolopp och klarade målgången till Super Besse med bravur, men sen har resultatkurvan dalat. Och den har dalat brant. "Gotland" har säkert offrat en hel del krafter för lagkompisen Kim Kirchen i gult, men jag tycker inte det kan förklara varför han tappar så mycket som han ändå gör. Det har sett likadant ut i flera år nu. Taskig återhämtningsförmåga? Jag vet inte, men han får det i alla fall inte att klaffa "when the going gets tough". Ung ännu, men ändå inget TdF-blåbär längre. Jag hoppas jag har fel om Lövkvist, men ingenting tyder på att han har vad som krävs för att ta klivet upp och matcha de bästa dag efter dag under ett tre veckor långt etapplopp. Ingen skam i det, han kan njuta av en fin cykelkarriär ändå.
Nog om de stora grabbarna, måste ju hinna med mig själv också. Njuter av ledigheten från cykelsadeln och har verkligen blivit varse om hur mycket tid träningen tagit från vardagen. Nu hinner vi faktiskt med att uträtta både det ena och andra som pockat på uppmärksamheten länge. Skönt!
Skönt var också att på kvällskvisten snöra på sig löpardojorna och fuska på norska en knapp timme.
Topp 10 på SWE-Cup och höjd FTP!
1 timme sedan
2 kommentarer:
Norskt är en befrielse och lika vanebildande som kaffe (eller Cola???)
Jag håller med dig Tom, för att klara tre hårda veckor både mentalt och fysiskt så krävs det en hel del. Nyckeln till det hela är förmodligen förmågan till snabb återhämtning.
Skicka en kommentar