Ett steg framåt, två bakåt

Jag cyklade igår. C-y-k-l-a-d-e. Det var roligt. Jag har inte rakat benen sedan SM, men det var skönt att känna pälsen luftas i fartvinden. Knät då? Jag vet inte, jag körde mig inte andfådd och trampade på lätta växlar, vågade inte utmana ödet. Idag känns det kanske lite grann. Ja, kanske lite. Det blir smått löjligt med en skada man haft en längre tid. Jag går och känner efter mest hela tiden och inte blir jag klokare av det.
-"Hmm, det känns inte om jag tar ett trappsteg i taget, ska jag våga ta två på en gång? Ja, jag provar. Mmmm, det går ju bra det också, vad skönt."
Ja, ni hajar grejen. Det blir tjatigt i längden. Hur som helst är skadan inte läkt till fullo än. Kör jag benböj och trycker på ordentligt med min egen kroppsvikt hugger det till i skadeområdet. Det är inte normalt. Jag var naiv och trodde jag skulle få cykelträna ganska snart, men nu ställer jag undan cyklarna så jag slipper se dem på ett tag.
Annars var inte Lassi Karonen sig själv i finalen. Det saknades några procent. Förkylningen satte stopp för hans medaljchanser. I den konkurrensen har man inte råd med sådan otur. Världens snabbaste man heter Usain Bolt. Han hade vunnit på proteser också. Michael Johnsons oslagbara 19.32 på 200 meter ligger löst till.