För nöjes skull

90 minuter på cykeln med snittpuls på 108 idag. Jag körde på 39-klingan i stort sett hela tiden, i alla fall i minsta lilla motlut. Skönviksbacken var enda gången pulsen gick över 120. Den här sortens äkta motionscykling, eller nöjescykling rättare sagt, är något jag är väldigt ovan vid. Kötta på och fullt ös medvetslös är paroller jag normalt sett levt efter de senaste fyra åren.
Det var mer eller mindre vindstilla idag. Jag letade upp den finaste och jämnaste asfalten Sundsvallsområdet har att erbjuda och satt bara och log ikapp med solen. Varenda tramptag, om än med låg effektutveckling, var en sann njutning. Jag hade tid och sinnesro att verkligen ta in hela upplevelsen - den där svårbeskrivliga känslan av samklang och symbios mellan människa och maskin som uppstår ibland. Min Orbea Orca rörde sig tyst som en katt över vägarna och tillät mig registrera både det vi gjorde tillsammans och det jag kände inombords. Det jag kände var glädje, enkel och oförställd glädje. Addera en rejäl dos endorfinkick på den känslan och det ska bli riktigt roligt att träna framöver.
Det gjorde inte ont i knät idag och så ska jag fortsätta ha det. Det får ta den tid det tar att komma tillbaka till något som liknar normal belastning. Jag har ju uppenbarligen kul nu också. Löpningen får bidra med pulshöjande aktiviter, men jag är väl medveten om att den inte kan ersätta cyklingen som min huvudsakliga idrott. Det har i och för sig aldrig varit aktuellt heller. Den senaste tidens träning med löparskorna har gjort det tydligt att den skelettala skada jag har i vänster fot aldrig kommer tillåta löpning i någon större utsträckning. Det gör helt enkelt för ont och ökar risken för onödiga slitningar på leder och brosk.
Det är tur att det är cyklingen som skänker mig mest glädje.