Närvaro

Ibland är löpning svåröverträffat. Som idag. Jag har vilat flera dagar i rad nu, låtit min sargade fot få återhämta sig. Benen kändes fräscha de också, pigga och redo för nya tag. Så jag lät porten slå igen bakom mig och andades in den överraskande ljumma luften, rättade till pulsbandet under tröjan och startade pulsklockan. Redan de första stegen kändes bra, ingen smärta i foten. Efter några minuter ökade jag steglängden och takten, kände hjärtat slå hårdare och fortare. Samtidigt gjorde ett stilla sommarregn mig sällskap på väg ner till Bydalen. Det var ett perfekt regn för löpning. Det regnade inte för mycket, men ändå så pass att jag var medveten om det. Jag vände upp mot sjukhuset på cykel- och gångvägen och kunde inte begära mer av tillvaron just då. Att träna utan smärta var en skön omväxling och vädret hjälpte mig att rensa tankarna, glömma bort vardagens jäkt och triviala bekymmer, hjälpte mig att bli ett med naturen. Pulsen ökade och farten likaså. Jag sprang runt sjukhuset, njöt av det smärtfria löpsteget på bortre långsidan, mötte folk på promenader och fortsatte upp mot rygginstitutets slinga och vidare hem. En kort runda som bara varade i drygt 25 minuter, men en runda då tid och rum var knappt förnimbara och påtagliga på samma gång.