Walking wounded

Att skada sig är ofta ett ögonblicks verk. Att bli frisk å andra sidan, tar en evighet i jämförelse. Jag cyklade mot smärta i vänster knä alldeles för länge. Ren idioti med facit i hand. Ignorerade de tydliga signalerna och hoppades att voltaren skulle lösa problemet trots att jag samtidigt hela tiden utsatte muskelfästet för belastning. Flera linjelopp och även SM-tempot körde jag mot smärta. Förvärrade skadan mer och mer.
Nu har det gått lång tid sedan jag cyklade ordentligt, åtskilliga veckor. Visst blir det bättre, men det går oerhört långsamt och somliga dagar känns det som att inte någonting händer, nästan som att det blir sämre ibland. Om jag hade kunnat löpträna obesvärat hade kanske rehabiliteringsperioden gått lättare, men nu har jag ju en fot som krånglar också, vilket inte tillåter mig att träna som jag vill.
Jag saknar cyklingen så. Ibland dagdrömmer jag bara om momentet att klicka i pedalerna och rulla iväg de första metrarna, ta de första tramptagen och få fart på cykeln, resa mig ur sadeln och accelerera. Jag saknar det så mycket. Det jag känner under löpturerna är också en skön känsla, men det är inte likadant, där kommer jag inte till min rätt på samma sätt. Det blir inte riktigt samma känsla av självförverkligande, om man nu ska ta till så stora ord. Det är helt enkelt inte jag.
Ändå har jag inte bråttom. Säsongen och elitsatsningen är över, men vad spelar det för roll. Jag blir deppig hur jag än vrider och vänder på det. Eller deppig vet jag inte, men helt i mental balans är jag inte.