i kön på Konsum...

Att stå i kö i mataffären kan vara ett gissel. Ofta vill man bara komma hem och nästan alltid känns det som att man valt fel kö. Man suckar ikapp med de andra och irriterar sig på kassörskan som just den här gången tycks vara ovanligt långsam. Personen längst fram kanske lägger upp varorna med sträckkoden åt rätt håll med överdriven omsorg som om alla våra liv stod på spel. En gammal, vresig gubbe klagar på köttbullar som smakat dåligt och får till svar att han får vända sig till Scan. Vi andra suckar unisont igen.
Men det behöver inte vara så här. Inte jämt i alla fall. Råkar man bara befinna sig i rätt sinnesstämning kan köer faktiskt vara en källa till både ro och glädje. Men då gäller det att slå ifrån sig stressen en stund och varva ner, ge sig tid att observera människorna som finns runt omkring.
Idag hade jag en mamma i 45-årsåldern med sin son framför mig. Han var kanske åtta år, med ljusbrunt, svallande hår. De stod tysta och väntade vid kundvagnen, hon bakom och han på sidan. Både mamman och pojken tycktes stå försjunkna i egna tankar, men då och då utbytte de blickar med varandra. Han utstrålade ett behagligt lugn som gjorde intryck på mig. Ett lugn man inte ofta ser i så unga pojkar. Han log svagt mot sin mamma och hon svarade med ett likadant leende. Det var som om ingenting kunde störa dem, fullkomligt trygga och avslappnade i varandras sällskap. En son, hans mor och deras osynliga, men oförstörbara band av ömsesidig kärlek. Nu när jag försöker beskriva det låter det kanske högtravande och konstruerat, men då och där var det som det mest självklara och naturliga jag någonsin sett. Det var inget märkvärdigt egentligen och var över på en minut, men för en kort stund bjöds jag in i två helt främmande människors liv och samförstånd. Det var vackert att se och något jag i vanliga fall helt och hållet hade gått miste om, för stressad för att uppmärksamma det. Det krävs inte mycket för att se de små miraklen i vardagen, men ändå ser vi dem så sällan. Det är synd.