Kram kram

Ibland blir jag bara matt. Den största sportnyheten igår och idag är att José Mourinho och Zlatan kramades under Champions League-matchen mellan Inter och Panathinaikos i tisdags kväll. Wow alltså! Vilken grej! Det här måste vi skriva spaltmeter om! Zlatan hyllas av medspelare och motståndare, får glimrande recensioner i italienska tidningar och svenska sportredaktioner är inte sena att översätta. Personfixeringen är total, men sådan är sportjournalistiken och har väl alltid varit antar jag. Stjärnor som fängslar och fascinerar folket i stugorna. Helst fotbollsstjärnor då förstås, den i det närmaste allenarådande idrotten i vårt avlånga land tillsammans med ishockeyn. Jag är bara lite trött på det. Men inte tillräckligt trött för att låta bli att läsa om Zlatan förstås. Näerå, jag läser det mesta. Fascinerad jag också.
Tränat har jag inte gjort på ett bra tag. Jag har ingen koll på antalet vilodagar, men det överskrider nog en vecka i alla fall. Ändå har jag inte känt någon stress över det. Skönt att vara lallare ut i fingerspetsarna. Det är höst och jag drar upp kragen, vänder kappan efter vinden och promenerar i sakta mak. Lusten kommer med tiden.
Underhåller och sysselsätter mig med lite frilansjournalistik vid sidan om jobbet. Ringrostig värre, tar tid att hitta tillbaka till snärtigheten och tempot. Inte säker på att jag ens hittar dit. Blir jag refuserad kan jag alltid lägga upp eländet här så åtminstone mina närmast sörjande får ta del av det.