Måndag

Måndagar är obevekliga. Mobilalarmet ljuder. Fumlande händer stänger av. Vi drar efter andan. Blinkar några gånger. Barnet sover. Det är så varmt under täcket och så kallt på golvet.
Måste vi?
Ja, vi måste.
Men inte än. Inte riktigt än. Vi ligger kvar i sängen och kurar några minuter. Synkroniserar våra humör. Tillsammans är vi starka.
Marina är starkast och lämnar värmen, försvinner ut i ljuset. Det kalla ljuset i hallen. Jag ligger kvar, drar upp täcket så högt jag kan och blundar. Marina sätter på sig sitt ansikte, jag gör inget åt mitt. Min kropp är tung. Så tung att det känns som om den lämnar ett djupt avtryck i madrassen när jag till slut tar mig upp.
Måndagar kan kännas överväldigande ibland. Man stretar emot, vill inte ta in det faktum att en ny vecka ska börja. Vill stanna kvar i helgen, i lugnet. Stressens obönhörliga strömvirvel väntar där ute. Ekorrhjulet, det gigantiska ekorrhjulet. Men vi är i alla fall tillsammans. Vi ser varandra i ögonen och biter ihop. Vi ger vår son vällingen, hjälper honom med kläderna, peppar honom inför dagen. Vi stänger dörren och låser. Låser in helgen i hopp om att en gnutta av den ska finnas kvar när vi kommer hem. Men det gör den inte.