Solen och pannkakan och allt det där

Jag hatar fyror. Jag har svårt för fyror. Idag gick det åt helvete. Det var idiotiskt att ens försöka med fyror. Jag har haft en usel höst toppad med en 2-3 veckor lång sjukdomsperiod och så inbillar jag mig att jag efter lätt löpass ska vara redo att bomba fyror så där helt utan vidare. Jag borde veta bättre, men ibland gör jag inte det. Ibland är jag bara dum i huvudet. Förblindad av iver och ambition.
Jag smällde på för hårt på första intervallen, tog mig nätt och jämnt igenom den för att sedan tvärdö och slaktas som ett offerlamm bara en minut in i den andra. Effekten droppade obevekligt och jag kunde bara svära åt eländet. Så otroligt amatörmässigt. Jag hade glömt eller förträngt hur jävliga fyror är. Framför allt svåra. Jävligheten uppstår om man klantar sig och går på mörkrött. Min lokala kapacitet är under all kritik också, därför borde jag ha tagit det mycket lugnare och nöjt mig med mindre.
Löpfyror är på något sätt lättare att genomföra rätt än vad de är på trainer, tycker jag. På trainern känner jag inte på samma sätt var gränsen går, speciellt nu när jag inte kört dem på så länge. Jag visste helt enkelt inte var jag skulle lägga mig. Jag visste inte hur illa ställt det är. Men framför allt borde jag ha väntat en vecka med att stänka på så nära max. Skit vad less jag blir. Men nästa gång ska jag ta det lugnare. Hur det går gången efter det vågar jag inte gissa. Då kanske jag har glömt bort hur man gör igen.
Tacka vet jag tröskel. Jag är ett tröskverk. Men fyror är bra, jag klarar mig utan dem, så jag måste vara noggrannare och inte slarva som idag. Det var ett bortkastat pass. Skit händer, nu ska jag inte älta det mer.