Upp ur soffan

Ju mindre jag tränar, desto mindre sugen på att träna blir jag. Det är lite otäckt. Jag skulle utan större åthävor kunna bli en soffpotatis light. Inga problem. Jag gillar film och sötsaker. Jag ser gärna på sport istället för att utöva den själv. Under årets tre sista månader har jag lagt på mig fyra kilon. Jag är med andra ord på gång redan. Vägen är utstakad. Jag beklagade mig inför Öijer om min viktuppgång, men han vände på det och tyckte helt klart att jag kan bli tyngre. Och det har han ju rätt i. När jag träffade Marina för drygt åtta år sedan vägde jag tio kilo mer än jag gör nu. Klart jag kan bli tyngre. Det är bara att jäsa vidare och fetta på.
Eller så skulle jag kunna börja träna förstås. Lägga på några kol och långsamt förvandla den växande fetthögen till något mer användbart. För jag vet ju, att kommer jag bara igång med träningen, så vill jag inte vara utan den. Det enda problemet jag har är det som rör målsättningen. Jag har svårt att bestämma mig för vilka sorts tävlingar jag vill åka 2009. En elitsatsning känns mer och mer avlägsen. Så mycket som kan gå åt helvete ändå, när man bara har ett enda lopp i tankarna som tempocyklist. Tro mig, jag vet. Jag har försökt några gånger och bara nått startlinjen i full form en gång av fyra möjliga. Då slutade jag nia på SM. Efter det har det bara gått utför, så visst blir man lite avtrubbad med åren. Men nu ska jag först och främst försöka komma igång ordentligt innan jag bestämmer mig för något. Med dagens form hänger jag med nöd och näppe med förstaklungan i Alnötrampen. En mils löpning garanterat över 45 minuter. Skönt att det fortfarande är 2008.