Warfare

Noah har haft feber i fyra dagar. Han lider av en rad jävliga åkommor. Bland annat hosta från helvetet som inte lät honom eller Marina och mig sova mer än några timmar förra natten. En skallande, skoninglös hosta som ekade i lägenheten timme efter timme. Nu ligger han utslagen i soffan och sover. Ibland vaknar han till och gnyr. Jag fick ingen riktig kontakt med honom när han var vaken sist. Tyckte han vevade med händerna upp mot öronen. Jag fick inget svar när jag frågade om hade hade ont där. Nej, så klart, hur ska han kunna veta hur en begynnande öroninflammation känns? Det är bara att vänta och se. Ta hand om honom så gott det går. Men fan vad han kämpar. Han har knappt gnällt över huvud taget. Den tappraste av soldater. Jag är patetisk i jämförelse. Apropå patetisk har jag inte tränat på fem dagar. Kom igång bra förra veckan med några fyror, men nu är det back to square one igen. Jag har inte mage att burdust hävda min träningsrätt när familjens minsting lider. De dagarna är över.
Har jagat ny tempocykel på sistone och tycker att jag närmat mig några intressanta alternativ, men nu känner jag mig apatisk i ämnet igen. Vad ska jag med en sån till när jag inte tränar längre?