Då

Jag saknar den gamla goda tiden. Jag saknar Thomas Wassberg. Jag saknar skidsändningar då det långa stunder inte hände någonting. En TV-kamera som vilar mot ett skogsbryn och ett ensamt skidspår. Det är tyst. Till och med kommentatorerna är tysta. Bara sekunder och tiondelar som tickar i rutan. Förresten, det är inte helt tyst. En bit bort i skogens djup kan vi ana oss till häftig andhämtning och någon som snyter sig. En svensk skidledare skriker mellantider, men vi hör inte riktigt vad han säger. Vi fortsätter vänta. Snön vilar tungt på granarna. Nu måste han snart komma. Skidorna slår mot spåren och stavtrugorna knirrar i den kalla snön. Han kommer närmare och närmare. Publiken skruvar på sig och vi kan se en flagga vifta. Den bästa tiden har ännu inte gått ut. Så dyker han upp! Skiddräkten är vit, och sitter lite löst. Wassberg har is i skägget och eld i blicken. Med kraft och energi passerar han mellantiden och är först, precis som vi hade hoppats på. Kommentatorerna höjer sina röster och den svenske skidfantomen försvinner bort med några mäktiga kliv och ursinniga stavtag. Kameran panorerar tillbaka och vi kan slappna av i sofforna. Jag saknar tiden då det fortfarande fanns kvar förväntan och äkta spänning i TV-sändningarna. Jag saknar den sorts långsamhetens dramatik som inte längre existerar. Jag saknar skidåkning på riktigt, åtminstone som jag vill ha den, och minns den.