torsdag, januari 29, 2009

Hej då

Att lämna Noah på dagis är ingen av mina favoritsysselsättningar. Att skiljas från min son kommer aldrig vara roligt. Att säga hej då och vända honom ryggen till är inget jag vill göra. Det är bara ett nödvändigt ont. Ibland gör det knappt ont alls, oftast gör det bara lite ont, några få gånger gör det riktigt ont. Den här morgonen var en sådan gång. En morgon då jag kände att han inte hade lust, då han bara ville krypa in under min tjocka vinterjacka och hålla sig fast i mitt ben. Den modstulna blicken i hans ögon, den vädjande tonen i hans lilla röst.

- Pappa... Pappa... Pappa...

Ingen av hans favoritfröknar var där. Ingen annan vuxen som kunde skänka honom trygghet.

Det oundvikliga avskedet då jag måste se min två och ett halvt årige son i ögonen och säga hej då. Han tittar ner och biter ihop, vet att det snart blir bättre, men att stunden och nuet tar emot och känns evighetslång. Jag går, och han står kvar. Ingen gråt, men smärtan är inte mindre för det.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det är ett tufft liv vi lever.

Anonym sa...

men fy, bävar för dagen det är dagisdags för oss med.

Anonym sa...

Fick tårtar i ögonen här på jobbet. Längtar tills jag får gå och hämta vår skrotunge! Då vill han väl dock inte följa med
hem. ;-)

Tänk att barn ska behöva bli stora så tidigt. :-(

Anonym sa...

Ja,det gör verkligen ont. Det går emot alla ens instinker att lämna sitt barn ledset.... Just i det ögonblicket hjälper det inte att man vet att det går över och att det förmodligen är jobbigast för oss som föräldrar.