Noah

Ibland bjuder han på magiska ögonblick. Marina hade lagt honom, sjungit några godnattvisor och stoppat honom, stängt dörren till hans rum och alldeles innan den slog igen hört vår son säga orden: - "Kom Tiger", till sin älskade snuttefilt som följer honom vart han än går.
Det hade varit en bra läggning, lugn och stillsam. Marina gjorde mig sällskap i soffan och tillsammans tittade vi på TV en stund. Oftast somnar Noah ganska snabbt och tyst, andra gånger kan han ropa på oss och vara ledsen innan han slår igen ögonen. Ikväll var det knäpptyst. Inte ett ljud på tio minuter. Vi var säkra på att vår son hade somnat.
Rapport visade bilder från Gaza och vi tittade på inslagen från en annan verklighet långt borta. Då plötsligt hörde vi något. Ett lätt skratt. Sedan tyst igen. Följt av lite mumlande och så det där lätta, smittande skrattet ännu en gång. Vi tittade förvånat på varandra och reste oss upp, smög genom vardagsrummet och fram till Noahs dörr. Nu hördes det tydligare. Noahs röst. Vi kunde inte riktigt höra vad han sa, men det lät som han busade med sin Tiger och skrattade för sig själv, eller tillsammans med sin vän, där inne i mörkret. Marina tittade på mig och log. Vi skrattade försiktigt utanför hans rum och hörde honom fortsätta några gånger till innan han slutligen tystnade och somnade, säkerligen med Tiger tätt intill sig. Trygg i sin egen lilla värld och verklighet, på väg bort och ut på resande fot i drömmarnas rike. Och innan dess hann han sätta guldkant på även vår tillvaro.