Bestående optimism

Johan Esk har skrivit en bra krönika om Anders Södergren efter silverloppet. Klicka här för att läsa den. Johan Olsson var knappast ensam om tanken att Anders skulle hamna på den försmädliga fjärdeplatsen när de fyra gick loss från övriga fältet. Det är det svenska sättet att tänka. Man slipper bli negativt överraskad om man är pessimist. Anders Södergren är inte som alla andra. Han har en grundmurad optimism och ett obotligt positivt tänkande som få andra kan matcha. Ibland går det nästan lite långt. Södergren grämde sig över att han inte körde hårdare i sista backen, som om det hade hjälpt mot Northug. Yeah right. Men det är sådan han är och det är ett beundransvärt sätt att vara. Det är väl därför jag blir irriterad. Jag saknar den egenskapen själv.
Det slog mig inte på samma sätt då, men när jag intervjuade Anders efter att han fått lungan punkterad för några säsonger sedan utstrålade han samma självklara lugn och optimism även då. Visst, det var jobbigt och besvärligt, men han tog det med ro och såg framåt. Det skulle bli bättre. Han kunde se det ljusa i tillvaron. Det är därför man blir så glad när personer som Anders når framgång. Oförställda, naturliga och ödmjuka människor som vinner i det långa loppet. Till och med när de blir tvåa.