Som fiskar på land

Föräldraskapet har sina för- och nackdelar. En nackdel är den årliga vårstädningen på dagis. Alla föräldrar kommer och det bjuds på grillad korv, kaffe och saft. Det myllrar av vuxna människor och tjoande barn. Men vänta nu, det här låter ju helfestligt? På leksaksbodens vägg finns en lista över vad som behöver göras. Marina och jag står och läser tillsammans. Det är bord som ska grävas ner, klätterställningar som ska lagas, "telefonhytter" och "bensinmackar" som ska fixas, staket som ska målas och stubbar och stenar som barnen ska kunna balansera på. Hela havet stormar. Vi tittar på varandra med samstämmig blick. Var är krattorna? Det måste finnas löv och kottar att kratta någonstans. Marina hittar en kratta som hon räcker över till mig.
- "Nu ser det i alla fall ut som du gör nåt", säger hennes ögon.
Själv tar hon hand om Noah och leker med honom vid gungorna, ursäktad som hon är, höggravid och allt. Jag smyger iväg till bortre kortsidan av dagisbaracken och börjar kratta. Jag försöker se upptagen ut. Jag tar mitt jobb på allvar och tar i så gräset nästan följer med. Efter en kvart har jag en stor hög klar, hittar en skottkärra och går så stolt jag kan över dagisgården med mina löv och kottar framför mig. Möter en pappa som just kommit. Utbyter några ord och förklarar hur läget är.
- "Det är bara att kavla upp ärmarna och köra."
Han skulle bara veta. Jag ser ingen annan pappa som krattar. De flesta gräver, snickrar eller målar. Pratar med varandra om praktiska göromål. Jag tittar på klockan. En liten stund kvar, sen kan vi sticka. En mamma frågar mig om jag kan hjälpa henne bära stubbar. De är jättetunga, säger hon. Jag skiner upp och inser att min sårade manlighet nu ska få upprättelse. Hon backar fram kombin och öppnar bagageluckan. Stubbarna är tunga, men jag försöker se lite extra ansträngd ut när jag bär dem över gården. Jorå, så att...
Sen sticker vi. Vi ska hämta farmor på jobbet och hinner inte ens med korven och saften och kaffet. Jättesynd. En fröken ser lite sårad ut och försöker övertala oss att åtminstone ta en kopp innan vi går. Tyvärr, vi hinner inte. Mmm, det blir så ibland. Ja, okej, men tack i alla fall, det har varit jättetrevligt. Kul att barnen får det så fint. Noah verkar lika lättad som vi när vi kör ut från parkeringen.