Trainer vs vägen

Foto: Glenn Dahl

Jag pratade med Pär Björkman, numera Luleå CK, före start i söndags. Nämnde att jag hade glömt trainern hemma och skulle värma upp på gammalt hederligt vis. Det var inget han höjde ögonbrynen åt direkt. Han hade slutat med uppvärmning på trainer sedan nåt år tillbaka. Pär gillar inte avbrottet när man måste hoppa av trainern, byta bakhjul och fixa med utrustning så nära inpå start. Tappar fokus. Det ligger mycket i det. Det blir en störning i koncentrationen den där sista kvarten när allt ska göras i ordning, i synnerhet om man inte har någon som hjälper en. Finns det bra vägar att värma upp på i närheten av starten så är det nästan att föredra, åtminstone om tempoloppet är så långt som tre mil. Då kan man i lugn och ro värma upp och känna sig för på den tävlingsklara cykeln, slippa trasslet med trainern och ägna den sista kvarten åt att förbereda sig mentalt på det som komma skall.
Handlar det däremot om prologer och korta tempolopp, som exempelvis på Hammarö (se bild), tror jag fortfarande att trainern är att föredra, då det på den är betydligt lättare att ge kroppen den kraftiga uppvärmning som behövs utan att behöva oroa sig för trafik och vägval.
Det var en nyttig påminnelse hur som helst. Jag hade glömt bort fördelarna med att värma upp utan trainer.