Det här är ett kritiskt skede av ett tempolopp. Adrenalinet pumpar från uppvärmningen, man är laddad till tusen och vill bara slita sig loss och rulla nerför startrampen. Det är oerhört svårt att hålla sig kall och väldigt lätt att gå ut för hårt. Varför? Jo, anspänningen, och det faktumet att du faktiskt är fräsch i benen. Även om det känns bra de första kilometerna och man tycker att det går lätt är sannolikheten stor att man kör över sin förmåga. Eller över den effekt som egentligen är den ideala räknat på hela sträckan. Man gör av med för mycket bensin och tvingas hushålla på slutet.Jag har tänkt en del på mina tempolopp på sistone. Det har blivit några stycken genom åren. Med facit i hand och handen på hjärtat har jag nästan alltid gått ut för hårt. Till och med när jag gjorde ett av mina bästa resultat, tempoloppet på SM i Huskvarna 2005, brände jag för mycket krafter i inledningen. Känslan i den första långa backen var visserligen helt fantastisk och obeskrivlig, men formtoppen lurade mig att gå på alldeles för hårt. Jag låg på fjärde plats vid vändpunkten när alla hade passerat den gången. Fjärde plats på elit-SM mitt andra cykelår över huvud taget. Det är taskig farthållningsstrategi det. I stort sett alla i täten åkte betydligt fortare på hemvägen. Alla utom jag. Jag hade samma tid både ut och hem. Minns att jag nästan dog i sista uppförsbacken. Niondeplatsen och glädjen över det gjorde att jag inte reflekterade särskilt mycket över loppet just då. Men det kunde ha gått bättre. Jag har gjort om samma misstag flera gånger efter det. Ja, det är konstigt, att jag inte lär mig.
Även om jag är en stor förespråkare av känslan i cykelåkningen inser jag att en wattmätare måste vara en perfekt coach under tempoloppen, i synnerhet i början. Bara att titta ner på displayen och rätta sig efter fakta. Det här är för hög effekt, det här kommer jag inte klara av, och då slå av på tempot och tvinga sig själv att hålla igen, även om man just då skulle vilja trycka på hårdare. Överlägset. Dyrt, men överlägset.
Nästa gång jag tävlar ska jag åter igen försöka lära mig mer om farthållning, för fullärd blir man nästan aldrig. Inte jag i alla fall, verkar det som.
7 kommentarer:
Så enkelt är det ju inte som att titta på datorn och se att det är för hög effekt. Sitter man fel blir effekten hög och farten låg. Och än mäts ju kortast tid och inte högst effekt. Men under en vindstilla träning är det jättebra att kunna åka samma sträcka och på så sätt få sin portabla vindtunnel. Sedan har den många andra fördelar med, men man måste gilla annalysera för att få ut största nytta. Sedan att ha koll på sin effektmätare är viktigt, så man vet att den stämmer.
Känsla, SRM, gott om analystid det är en bra början. Och lite tid över till att träna
// Lintala
Kör du fort i 25 km borde du även kunna köra fort i 50 km... Finns nog andra orsaker till att du dör på slutet. Det vore ju annat om du sa att du körde fort i fem km och sedan dog. SRM har du framförallt nytta av på träning - då lär du dig förhoppningsvis att känna dina nivåer inför tävling.
Kör du elit-SM i år? Verkar som att banan skulle kunna inbjuda till fast utväxling (finns några watt att spara) - det var länge sedan någon provade det.
Martin
Verkligheten är förstås något mer komplicerad än vad som framgår i ett blogginlägg skrivet på några minuter. Jag är en novis vad gäller wattmätare, eller möjligtvis helt okunnig, men jag trodde att om allt är korrekt inställt så skulle jag kunna se om jag t ex producerar 480 watt istället för 380 watt och att det skulle kunna ge mig vägledning om att jag kanske tar i lite för mycket. Men det kanske är fel? Markus, vad menar du med att effekten blir hög om man sitter fel? Utveckla gärna.
Martin, kör jag fort i 25 km borde jag kunna köra fort i 50 km också? Något förenklat det också kanske? Det finns en optimal farthållning som ger bästa tid över hela sträckan och den jag valde i Huskvarna var suboptimal. Med ett något lägre tempo i början hade jag haft mer krafter kvar i slutet och inte tappat så mycket tid i den avslutande backen.
Jag kör veteran-SM H30 i år. Sen tror jag det finns en anledning varför ingen har kört med fast utväxling på länge...
Jag utvecklar. Säg att du kör 5 min intervaller. Och du vill ha så hög snitteffekt som möjligt på 5 min. Hur gör du då? Jo sätt dig rak i ryggen och mata på allt du har. då får du bra effekt. Kör sedan samma sträcka men kryp ihop, in med knäna, hjälmen på ryggen osv. Du har fortfarande kört 5 min antagligen kommit betydligt längre under samma tid och antagligen producerat färre watt.
Om man inte överdriver detta så som jag gjode så menar jag att effektmätare på tempo är kontraproduktivt. Lätt att köra med hög effekt men svårt att köra fort.
Götene- Har hört ett ryckte om att en ev proffspojkarna skall köra med singelspeed. Men det var nog mest på skoj, för har man provat banan så inser man problemet med den.....:-)
Det jag menade var att det kanske var så att du inte "tålde" distansen, snarare än att det berodde på att du råkade rusa något i början. 50 km tempo är ju en hård tempodistans och det är kanske inte så konstigt att man inte orkar hela distansen andra året i elit?
Bara lite funderingar och för diskussionens skull... Jag såg inte loppet så jag har ju ingen aning egentligen!
Martin
Ja, det är möjligt, Martin. En faktor det också. Det var mitt första 5-milstempo.
Jag håller med Tom.
I mina bästa lopp har jag gått ut riktigt mesigt har jag tyckt, känns som jag har hållt igen jättemycket...men tittar man på farten och pulsen så ligger dom bara en aning under snittet för hela loppet (har ingen wattmätare). Man är ofta jätteladdad och skulle man "ta i " i början tror jag wattmätaren skulle sticka iväg rätt fort- för att sedan dala.
Skicka en kommentar