Skadad

Det var i eftermiddags olyckan var framme. Noah och jag lekte en egen sorts tigerjakt i ganska hög fart på hemmaplan och rätt vad det var satte jag foten på en av hans leksaksbilar, närmare bestämt en silverfärgad BMW, och kände hur den vek sig åt sidan. Foten alltså, inte BMW:n. Rullade några varv på golvet likt en filmande Hristo Stoichkov, grimaserade illa och ojade mig ljudligt över smärtan. Satte mig upp och kände värken pulsera i foten. Tittade på Noah och väntade på sympatier.
- "Oj... Oj... Stackars pappa... ... ... ... Ska vi köra bil nu?"
Empati och medlidsamhet är väl något som utvecklas med åren. Men jag fick ungefär den dos av omtänksamhet jag förtjänade, för efter en stund kunde jag resa mig och i alla fall halta fram i lägenheten. Högläge i soffan, misstänksamma blickar och nära rött kort från sonen.
Hade SM för vetegranar avgjorts i morgon skulle jag vara en smula bekymrad, men nu är det över en vecka kvar och min erfarenhet säger att svullna vrister bara mår bra av lite cykling. Nu väntar visserligen anaerobt köttande, men det får gå det också.