Lance - en stilstudie

A fish out of water. Så har Lance beskrivit sig själv några gånger under årets Tour. Jag är böjd att hålla med. Det långa tävlingsuppehållet tycks ha rubbat hans cirklar något. Han verkar inte vara bekväm på varken linje- eller tempocykeln. Igår såg Armstrongs cykling forcerad ut, som om han jagat för många sekunder i vindtunneln och kryper ihop för mycket. Jag saknar det rytmiska gunget från fornstora dagar, flytet och kraften som gjorde honom närmast oslagbar mot klockan. Men tre år har gått och mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Jag kanske misstar mig, men Armstrongs kropp ser lite annorlunda ut idag också. Han ger ett kraftigare och lite tyngre intryck, inte lika smidig och följsam på cykeln som förr.
Skillnaden är inte lika slående på linjecykeln, men även där går det att se förändringar. Inte alltid det går att peka fingret på exakta detaljer, utan det handlar mer om en känsla av att något har hänt. Han står upp mer, går på tyngre växlar, har en annan position i sin stående cykling jämfört med när han var som bäst. Men det är i och för sig inte förvånande. De gamla fotspåren kanske inte passar längre, hans fysik är förändrad, han har tränat annorlunda de senaste åren, provat på fler idrotter och levt ett helt annat liv än det långvariga cykelliv som präglade och formade hans kropp under så många år förut.
Rent fysiskt känns Armstrong idag som en hybrid mellan den muskulösa och kraftfullare endagscyklisten från tidigt 90-tal och den lättare och uthålligare etapploppsmästaren som gjorde honom till en levande legend. Spåren från cancersjukdomen kanske är på väg att suddas ut något, rent kroppsligt och cykelmässigt.
Hur som helst är det häpnadsväckance och otroligt imponerande att gamlingen är med och tävlar om en pallplats i Tour de France. Det ska bli intressant att se om ytterligare ett år på cykelsadeln kan föra honom närmare det gamla flytet nästa säsong.