Ibland är spädbarn vackra. Som i kväll. Far och son i perfekt samklang. Tillsammans skapade vi musik och fullbordade en hel symfoni tillsammans. Alve var min blåsorkester och jag hans dirigent. Listan över instrument och slagverk kan göras lång, men om jag ska nämna några var trumpeten, trombonen och tuban särskilt välljudande.
Det här var kvällen då flatulens blev poesi och bajsandet en konstform. Efter att ha spelat puka på Alves överspända mage med magisk touch och himmelska rytmer framkallade jag toner som brann av längtan att få höras och visst var det en andakt för våra trötta själar. Sedan tog han själv över dirigentpinnarna och avslutade med ett lavinartat crescendo på skötbordet. En final som till och med Mozart hade varit stolt över.
Ibland är du verkligen underbar, min son.
Fredagsmys på Monarken och ny iPad
2 timmar sedan
2 kommentarer:
Fniss!
Haha,vilken underbar liten text! =)
Skicka en kommentar