Från Timrå till Huskvarna

Året är 1990. Det är vinter och närmare bestämt den 21 januari. Pappa öppnar takboxen och lyfter ner skidbagen. Jag tar vallastället och mamma är inte långt efter med resten av utrustningen. Det är åtskilliga minusgrader i luften, solen skiner och skidspåren är välpreparerade. Tystnaden bryts av en speakerröst som hälsar alla välkomna till Timrå-spelen. Det råder febril aktivitet på skidstadion i Skönvik. De yngsta tävlingsklasserna är redan igång och vi ser ungdomar och föräldrar göra sig redo vid starten. Det pirrar lite i min mage, men som vanligt ser jag fram emot att få tävla. Pappa har sicklat och borstat mina Atomic med blå Rex och Arctic pulvervalla.
Tre kilometer och fri stil står på programmet i klassen H13. Ingen stress över fästvalla den här gången. Eftersom jag bara har ett tävlingspar är glidtestandet ingen nödvändighet, men av ren nyfikenhet kan vi inte hålla oss ifrån att se hur vi står oss i konkurrensen. Glidet är löjligt bra. Pappa och jag utbyter roade blickar när jag glider 15-20 meter längre än några Stocksvikskillar i samma årskull.
På grund av många anmälda får jag starta samtidigt som en annan kille. Funktionären räknar ner och en minut senare är jag ensam i skogen. Hjärtat pulserar och benen trampar. Skidorna är nästan för bra. Jag hinner inte med. Tekniken blir lidande. Men det är en härlig känsla att sväva fram över den gnistrande snön och jag kastar mig in i det klassiska spåret i första utförsbacken och flyger över nästa krön med hjälp av bara några stavtag. Jag skickar en tacksamhetens tanke till pappa som slitit med skidorna på morgonen och föregående kväll.
I hästskobacken blir jag ikappåkt av Tynderös Mikael Henriksson. Han startade halvminuten efter mig och jag gör allt för att hänga med, men det går inte. Han är för stark. Med min insektsliknande pojkkropp kämpar jag frenetiskt för att hinna med en motståndare som börjat växa in i puberteten betydligt tidigare.
Henriksson vinner överlägset som vanligt, men jag är i mål som femma och behåller den placeringen, distanserad med en knapp minut. Både pappa och jag är belåtna med tidsmarginalen, medan mamma tycker det är huvudsaken att jag kommit i mål. Pappa ler när jag berättar om de otroliga skidorna. Jag tar på mig överdragskläderna, äter en bulle och dricker mammas varma blandsaft ur midjeväskan.
Skidkarriären varade bara tre säsonger. Egentligen gick det inte riktigt bra förrän sista året. Då började det hända grejer. Omöjliga avstånd krympte och blev möjliga. Sedan fick jag växtvärk i ena hälbenet följande barmarkssäsong och orkade inte satsa vidare. Skolan tog över uppmärksamheten och just då sörjde jag inte avbrottet. Däremot tror jag pappa lämnade vår gemensamma skidarena med en viss saknad.
Skidåkningen präglade våra vinterliv de åren. Mina föräldrar levde sig in i den, stöttade mig helhjärtat och förutsättningslöst. Ibland gick det bra, ibland mindre bra. Träningslägren och fjällresorna avlöste varandra, skidpar köptes och såldes, pappa ägnade hundratals timmar i vallaboden, eller mellersta Alnös vallningslaboratorium, som vi kallade den när det begav sig. Alla tänkbara mästerskap och världscuptävlingar spelades in på VHS och far och son studerade Torgny Mogrens fristilsteknik och Vegard Ulvangs klassiska stringens tills ögonen var fyrkantiga.
Idrottandet och skidåkningen var ett kitt för mig och mina föräldrar. Vi gjöts ihop och fogades samman. Vi hade roligt ihop. Vi kämpade tillsammans.
När jag började tävlingscykla i vuxen ålder var det aldrig något snack. De fanns med igen. Pappa och jag lade upp träningen på egen hand de två första åren. Vi läste på och studerade träningslitteratur, planerade tävlingsupplägget och lärde oss om utrustning. Vi satte upp målsättningar. Vi infriade dem. Glädjen i idrottandet fanns där hela tiden.
Jag minns när jag ringde hem efter Östgötaloppet 2005. Ja, jag hade faktiskt vunnit. Jag kan fortfarande höra lyckan i deras röster, deras deltagande. Jag minns också pappas ansiktsuttryck efter målgången på SM-tempot i Huskvarna samma år. Vi var där båda två. Vi hade gjort resan tillsammans och infriat vår höga målsättning. Pappa var som i ett rus hela kvällen.
Får jag vara med och dela samma sorts upplevelser med mina grabbar i framtiden är jag evigt tacksam. Det behöver inte ens handla om idrott. Det kan vara vad som helst. Musik, studier eller något annat intresse. Bara vi fängslas och växer tillsammans. Det är det enda som betyder något.

Pappa vallar mina skidor inför Alnö IF:s klubbmästerskap 1988. Blötsnö och klisterföre. Silver, om jag inte minns fel.


På startlinjen. Skidsektionen skaffade riktiga tävlingskläder året därpå. Rottefella-pjäxor och Madshus. Jag vann.


Mina once in a lifetime-skidor från Atomic. Vad vi än vallade dem med gled jag ifrån de flesta.

Min mor. Klippan i skidsatsningen. -"Ta inte ut dig för mycket", sa hon inför min första skidtävling, Öknerundan. Det gjorde jag inte heller.

"Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina föräldrar." Henrik Pontoppidan.

Tack. För allt.