Tidigt

Morgonstund har guld i mund. Nja. Jag vet inte det jag. Alve konstrar efter andra matningen och jag orkar inte med terrorn att somna, vakna, somna, vakna, utan väntar i stället ut honom med ett kort besök i oändliga cyberrymden. Det känns inte lika överjävligt jobbigt att avbryta den aktiviteten när han behöver hjälp att finna ro. Nu verkar dock den värsta stormen ha bedarrat. Inte ett pip på tio minuter, så snart kanske jag kan andas ut och lägga örat på kudden igen. Värsta skitfesten för någon timme sedan, men jag besparar er den anekdoten. Skitfest är self-explanatory ändå.
Ajöken.