Vintrarna 04/05 och 05/06 nötte jag en ohygglig massa timmar på trainer. 04/05 körde jag inte ett enda pass utomhus. I sann Joe Friel-anda byggde jag en "aerob bas" med distans-distans-distans. Tre till fem timmar kördes regelbundet. På med stereon och ner med huvudet. Trampa-trampa-trampa. Fördelaktiga arbetstider tillät sådana galenskaper. Fan vad motiverad jag var. Minns mig själv med viss beundran faktiskt. Marinas minnen av samma period är något mer solkiga. Förståeligt. Besatt av träningsdjävulen som jag var, ackompanjerad av tröstlös trance. Jag körde inte högintensivt förrän i mars/april. Måste bygga en stabil grund för att husets konstruktion ska hålla och allt det där. Fina grejer. Gjorde kanonresultat.
Sen kom Fredrik Ericsson in i bilden. Vände upp och ner på hela skiten. Vad nu då? Ska jag köra hårt på en gång? I december? Fokus på syreupptag och tröskel, men med distansen som en självklar följeslagare varje helg. Fortsatt ganska tröstlöst för Marina. Veckoslut med sex timmar cykling tre dagar i rad gjorde sitt för stämningen vid middagsbordet. Inte nog med att jag var borta vinterdagarnas alla ljusa timmar, jag var distansgrinig som fan efteråt också. I mitt livs form försommaren 07. Grym.
Sedan har skador och sjukdom satt prägel på formkurvan. Intressant ändå att så olika upplägg kan ge fina resultat. Nu har jag inte samma tid till förfogande längre. Får laborera fram en kompromiss, baserad på mina tidigare erfarenheter. Distansen är den del av träningen som får mest stryk. Till våren hoppas jag dock kunna samla ihop några timmar i alla fall, och överleva vintern med ett semihårt intervallschema blandat med hårdare när det drar ihop sig framåt våren. Jag har lärt mig vad jag svarar bäst på och det är en sorts gyldene medelväg jag har tänkt vandra under mina få träningstimmar det kommande vinterhalvåret.
Sen kom Fredrik Ericsson in i bilden. Vände upp och ner på hela skiten. Vad nu då? Ska jag köra hårt på en gång? I december? Fokus på syreupptag och tröskel, men med distansen som en självklar följeslagare varje helg. Fortsatt ganska tröstlöst för Marina. Veckoslut med sex timmar cykling tre dagar i rad gjorde sitt för stämningen vid middagsbordet. Inte nog med att jag var borta vinterdagarnas alla ljusa timmar, jag var distansgrinig som fan efteråt också. I mitt livs form försommaren 07. Grym.
Sedan har skador och sjukdom satt prägel på formkurvan. Intressant ändå att så olika upplägg kan ge fina resultat. Nu har jag inte samma tid till förfogande längre. Får laborera fram en kompromiss, baserad på mina tidigare erfarenheter. Distansen är den del av träningen som får mest stryk. Till våren hoppas jag dock kunna samla ihop några timmar i alla fall, och överleva vintern med ett semihårt intervallschema blandat med hårdare när det drar ihop sig framåt våren. Jag har lärt mig vad jag svarar bäst på och det är en sorts gyldene medelväg jag har tänkt vandra under mina få träningstimmar det kommande vinterhalvåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar