"Majan" och "Lacka", vad hände?

Vegard Ulvang, Christer Majbäck och Harri Kirvesniemi. Norge, Sverige och Finland. Det är sträcka två i OS-stafetten i Albertville 1992 och det går äckligt fort. Minns ni? Jag kommer ihåg hur jag satt och skruvade mig i TV-soffan. Första fem kilometerna var helt sjuka. Helt vansinniga. Ulvang hade bestämt sig från första stavtag att här ska det gå utav bara helsike. Hans form var närmast omänsklig och tempot likaså.
Pappa och jag satt bara och väntade på att gummibandet skulle gå av. Det gjorde det. Och som det gjorde det. Majbäck fick ett tjuvsläpp i en brant backe ganska tidigt på andra varvet, följt av ett tjuvsläpp till, tvingades gå ur spåret för att hitta bättre fäste och sedan stumnade han totalt, helt väggad. Ett mirakel att han ens tog sig i mål. Fan vad jag led med honom då. Att släppa täten i en stafett är aldrig kul och i synnerhet inte på det sättet. Men INGEN hade hängt med Ulvang den dagen, inte en käft. Jag minns inte exakt när Kirvesniemi släppte, men det måste han ha gjort.
Ursäkta, det här var en kass inledning på inlägget. Jag blev bara så exalterad när jag hittade den här bilden på nätet. Det jag egentligen vill skriva om är visserligen Christer Majbäck, men inte om just den där olycksaliga dagen, utan mer om hans karriär och hur den liksom tog slut på ett sätt som jag inte riktigt gillade. Jag hyser ganska starka känslor för de svenska skidstjärnorna i slutet på 80-talet och början på 90-talet. Då var jag själv aktiv och som mest fanatisk framför teven. Lars Håland är en annan gammal idol, men jag återkommer till honom.
Majbäck är en av våra större skidåkare på senare tid, men den missade guldmedaljen gör förstås att han kanske inte blir ihågkommen på samma sätt som vissa andra. Ändå var han grym i sina dagar. Kusligt nära ett guld på milen klassiskt i Val di Fiemme, slagen av Terje Langli med fåtalet sekunder och olympiskt brons ett år senare i Albertville. Med mera, ska sägas. Ändå var det snöpligt, hur det liksom rann ut i sanden sen. Han borde ha haft flera år kvar på toppen, men både VM i Falun -93 och Lillehammer -94 blev besvikelser.
Lars "Lacka" Håland borde också haft mer kvar att ge. Han var sanslöst bra 1990, men det var ett mellanår utan stort mästerskap, och sedan bara försvann han, mer eller mindre. Han blev sig åtminstone aldrig mer lik igen.
Varför? Varför fortsatte de inte och kanske tog ytterligare steg framåt? Vad hände? Vad gick snett? Visst, människokroppen är inget urverk och karriärer kan inte skulpteras fram efter önskemål, men ändå! Ja, ni märker att jag är fortsatt lite bitter. Om Elofssons kroppsliga härdsmälta är ett stort köttsår i den svenska skidhistorien så är Majbäck och Hålands öden i alla fall riktigt ömmande skavsår. Blev de också förblindade av ambition och drabbades av överträningssymptom? Jag kan inte minnas att jag fått en riktig förklaring presenterad för mig någon gång.
En skum grej i sammanhanget är dock Hålands SM-guld på femmilen 1997. 1997! Kom han äntligen över sin överträning då, så att säga? Ja, frågorna är många, svaren ytterst få. Hjälp mig, någon. Och kom inte tjatandes om Majbäcks övergång till träskidor.