Vän av ordning

När mina lönebesked kommer med posten stoppar jag undan dem i en byrålåda. Förut hade jag dem i en mapp, men när den blev full fick byrålådan duga. Där ligger också viktiga papper från Försäkringskassan och banken. I samma låda finns även några nummer av Kadens, en plastpåse med lite Enervit plus en del lösa skruvar och muttrar. Det finns mer där också, men jag har inte kollat så noga. Det är en temporär lösning som jag är nöjd med. Det fungerar. Jag har ingen ordning på mina papper, men jag vet att de finns där, någonstans, i lådan, när de behövs.
I köket har vi två stycken tomma kylskåpslådor stående på golvet sedan de blev över när vi köpte nytt kylskåp. De har samlat damm i några månader nu. Bredvid vid dem ligger något som hör till överskåpet, men som inte fått plats. Bråte alltså, mitt i köket. Marina brukar prata om dessa och peka med hela handen. Jag brukar nicka och humma instämmande. Hon känner irritation och måste ventilera när hon ser skräpet. Jag känner betydligt mindre och är tyst.

Leksaker ligger överallt i vardagsrummet. Överallt. Noahs bilar. Hans tågräls med tillhörande lok, vagnar, kranar, prydnadsgranar och gud vet vad. Kläder. Vi hänger och slänger kläder överallt. Nytvättade kläder hänger ständigt på tork, mest i köket och träningsrummet, men också på dörrar och stolsryggar.
Min fru och jag lever i samma värld, men vi ser på den med olika ögon. Det kryper i Marina. Jag ser hennes blickar, jag hör hennes ord, jag ser henne plocka. Hon plockar, plockar och plockar. Jag plockar också, när det blir outhärdligt, eller när hon säger till. Hon säger oftast till innan jag tycker det är outhärdligt. Ibland skriker hon, ilsket och uppgivet på samma gång. Jag försöker förstå. Jag försöker förstå varför brödsmulorna på bordet utgör en källa till irritation och jag försöker förstå varför den där strumpan absolut inte kan ligga kvar på samma ställe i tre dagar.

Det är inte lätt att vara olika. Ändå är vi inte som olja och vatten. Marina är inte pedant, för vore hon det hade vi inte varit tillsammans i dag. Skiten i köket ligger trots allt kvar och skräpar fortfarande. Jag är ingen hopplös slarver heller, som kastar kalsonger och prylar kors och tvärs över lägenheten. Vi befinner oss en bra bit ifrån extrempunkterna, men tyvärr ändå ganska långt ifrån varandra. Jag tror varken hon eller jag kommer att förändras något särskilt. Vi har varit tillsammans länge och detta är fortsatt en konstant kokpunkt.
Det handlar som vanligt att kompromissa och ge efter. Jag får skärpa mig så gott jag kan, försöka se oordningen med hennes ögon, medan hon får acceptera att bita sig i tungan och lida i tysthet ibland.