Min längre period av pappaledighet, som börjar 1 januari och avslutas 31 maj, medför vissa risker. Hjärnatrofi och total isolering till exempel. Jag är ingen socialt driven person. Misstolka mig inte. Medmänniskor är det bästa som finns, men jag klarar mig bra utan dem väldigt långa perioder också.Ge mig en stuga i skogen med bastu, björkris och några backar Lapin Kulta, så skriver jag ett par vykort om året till dig. Skämt åsido, nu ska jag inte spä på myten om finländarnas seder och kynnen. Förmågan och behovet att vara ensam är både en styrka och svaghet, antar jag.
För Alves skull får jag försöka aktivera mig och se till att komma iväg till öppna förskolor och andra "happenings" för att den lille ska få sin beskärda del av omvärlden. Det är trots allt i mötet med andra människor man själv blir en.
5 kommentarer:
Jag är precis likadan.
Jag monterade en barnsadel på en racercykel som jag modifierat lite, dvs. rakt styre. Elin har nog aldrig varit så lycklig någon gång som när hon fick åka med på pappas turer runt om i Uppland. Förvisso sommnade hon ganska snabbt, men ändå.
Jag var pappaledig första halvåret i år med sonen och jag kände mig tvingad att ta med honom på babysång för att han skulle få lite social träning. Mig gav det nada. Jag tyckte det var roligare de dagar när vi var hemma och gjorde roliga saker tillsammans. De sociala kontakterna får inte kännas påtvingade. En pappa i babysånggruppen började nästan gråta när öppna kyrkis skulle ha påsklov. Det var ett sådant ögonblick när jag insåg att människor är olika - och att jag är glad för det.
Trevlig blogg för övrigt.
Stefan, nej det är sant. Påtvingade aktiviteter med en lidande pappa är knappast bra, men babysång kanske jag kan stå ut med. :-)
Bara instämma, det är ju skönt å va själv. Att gå på barnsamlingar är ju som att be om att bli sjuk.
Jag har 7 arbetsdagar kvar, sen går jag på föräldraledighet, så nice. Robert har ju rätt idé, kanske lite tidigt med en 6 månaders...
Skicka en kommentar