Pannkaksmunk?

Någonstans har det gått snett. Antingen är det hjärnbarken eller amygdala som fått sig en rejäl störning. Jag tror i själva verket att min hjärnbark bara är en tunnpannkaka som ligger som ett hölje runt storhjärnan. Ett förlamande hölje, ska tilläggas. Och amygdala en mjuk och fuktig pannkaksboll som bara förmedlar stark njutning så fort jag börjar vispa smeten. Det är åt helvete, ärligt talat. Jag slutar fungera. Mitt annars ganska sunda förnuft är som bortblåst. Ju fler pannkakor jag äter, desto värre blir det, desto mer ett robotliknande pannkaksmonster blir jag.
Nu har som tur är Fredrik Ericsson räddat mig från några kalorier i och med tipset om grekisk yoghurt och vaniljhonung, men mot slutet släpper spärrarna och vispgrädden och sylten smetas på i allt ymnigare lager. Noah tittar oroligt på mig och säger att jag äter för fort.
- "Mmm", är det enda han får till svar.
Det går fel tidigt, redan när jag gör smeten faktiskt. Redan då vet jag att jag gör för mycket. Redan då vet jag var det kommer att sluta, men ändå är jag helt oförmögen att stoppa eller förändra skeendet. Ett pannkaksoffer för livet. Bäst vore förstås total avhållsamhet, men vad för sorts liv skulle det vara?