Formtoppen i Hammerdal

22 tappra horndragare startade i Jämtlandsseriens andra tempolopp Formtoppen i går kväll. De hotande regnmolnen gav oss en lucka och den enda vätan vi fick känna på kom från vägbanan. Kraftutvecklingen i forsande Ammerån var överlägsen den vi cyklister presterade, men David Ekholms SRM och resultatlistan skvallrade om att vi i alla fall inte var ute på någon fikatur.
Jag fick smisk med två sekunder och skyller som vanligt på vändpunkten. Väntar fortfarande på en spikrak 3-milssträcka utan vändpunkt och skjuts tillbaka i buss. Bortsett från vändpunkten är banan från Edefors mot Skyttmon riktigt fin. Bra beläggning och relativt platt.
Jag fick det besked jag ville. Känslan var bättre och farten högre än sist. Pappa, som bevittnat många av mina tramptag genom åren och som inte hade långt att köra från Östersund där han jobbar denna vecka, tyckte också att han kunde skönja ett gammalt flyt i åkningen. Kadensen var bra, men får gärna bli snäppet högre, och den synpunkten är inte dum. De senaste åren har jag tappat lite av vad som var ett signum för mig när det gick som bäst.
Ska jag klaga på någonting är det slutdelen av loppet där det saknades kraft och forcering. Med tio minuter kvar kunde jag inte öka som jag ville utan fick ligga kvar och mala på i stabil grundfart. Förhoppningsvis kan jag plocka fram det med lite mer högintensiv träning.
Klas gjorde en mycket bra debut och klockade 43:45 med sina träningshjul. Nu återstår att övertyga familjen om vikten av en disc och framhjul med högre fälg och färre ekrar.
Nästa Formtoppslopp går 9 juni och då skvallrades det om både våfflor, kaffe och duschmöjligheter, hör och häpna. Om det sedan är varsin hink med vatten eller campingdusch vet jag inte, men då ligger jag hur som helst och lapar sol på Kreta. Kanske går jag in på ett internetcafé för att se om David Ekholm närmat sig Stefan Grahns rekordtid från 2005 ytterligare. 37:30 är tiden att slå, men den gjordes i varmt sommarväder och perfekta vindförhållanden.