Timrå GP IV

Micke H drog upp spurten från spets med 200 meter kvar. Vi andra gjorde vad vi kunde för att hänga med i svängarna. Fan, vilket drag. Jag jämförde mina lår med hans vader efter målgång. Ungefär lika. Om spurten hade fortsatt i ett par kilometer till kanske jag hade kunnat passera honom. Nu hann jag inte utan fick nöja mig med silver.
Jag kan inte spurta. Micke stod upp hela vägen, jag fick sätta mig på sadeln halvvägs och vila lite och sen tvinga mig själv att resa mig upp igen. Minns inte om jag lyckades. Urkass. Men det är inte undra på. Mina explosiva muskelfibrer kan räknas på en hand och jag har aldrig tränat spurter. Aldrig. Jag är inte ens hjälpligt bra.
Körde passivt i kväll. Reagerade snarare än agerade. Benen kändes inte tiptop. Men nu börjar jag åtminstone bli lite frisk, så jag kan börja tränare hårdare igen. Det är bra. Det behövs. Blir dock inte så mycket spurtträning, förlusten till trots. Bradley Wiggins skulle aldrig slå Mark Cavendish i en spurt heller.